Från tomma intet
Battering Ram ”Second To None” (Uprising/Sound Pollution)
I Bergslagens famn finns gruvor så djupa att du aldrig hittar upp igen. Skogar så vidsträckta att du går vilse innan mörkret faller. Platser som du aldrig har hört talas om, än mindre kommer att besöka. Mystiken tätnar och det är ingen som vet vad som finns bakom nästa ladugårdsdörr. Här kan dölja sig ett museum fullt av gamla amerikanska bilar eller varför inte ett hårdrockband i full aktion.
Det självbetitlade debutalbumet Battering Ram som gavs ut för två år sedan väckte stort intresse hos lokala rockfans såsom mig själv, men även den internationella marknaden togs med storm. Det förbluffande soundet som kom från en plats mitt i ingenstans kändes moget och fullfjädrat på ett professionellt sätt. Ingen såg dem komma, men ändå var de där.
Nu cementerar uppföljaren Second To None de högt ställda förväntningarna. Den hårdföra musiken som befinner sig i det ofta besökta gränslandet mellan hårdrock och metal vinner nya framgångar. Utan omsvep och rakt på sak, men ändå melodiskt och lättlyssnat breder tonerna ut sig på ett sätt som är omöjligt att motstå.
Trummor från underjorden driver What I’ve Become i rätt riktning. Basisten Joakim ’Jocke’ Ståhl och trummisen Tony Trust har det som krävs för att lägga ut en ljudmatta som får grunden att skaka. En explosiv inledning med hög energi som med tuffa takter leder dig in på en rafflande åktur på totalt 36 minuter fördelat på nio låtar.
Johan Hallströms grizzlybjörnsröst med de rullande r:en omfamnar Ram You Down i hela dess skepnad. Jonas Edmark på gitarr forcerar oavbrutet med riff, instick, krokar och solon som mynnar ut i en gränsöverskridande attraktion. Välkommen på en nöjestur som med skräckblandad förtjusning överbryggar alla regler och förordningar.
Precis innan säcken skall knytas ihop återfinns Battering Ram som i de här sammanhangen kan sägas vara så nära en ballad det går att komma. Vid den musikaliska horisonten tar solnedgången med sig upplevelser av blues och sydstatsrock och lämnar lyssnaren i sin ensamhet med många intryck att smälta.
Second To None är ett fint fördelat album med rakt igenom kraftfulla låtar. Här finns visserligen inget som ger gåshud långt upp över ögonbrynen, men heller inget som faller platt till marken och ger ömma tår. Det är hur jag än ser det tillräckligt bra för att sätta Filipstad på kartan. Tillräckligt bra för att blåsa av hatten på Nils Ferlin och det räcker länge och väl.
Thomas Claesson
