Stabilt
AC/DC ” Power up” (Columbia)
Förra plattan ”Rock or bust” (2014) köpte jag på cd direkt när den kom och lyssnade kanske på typ 3 gånger. Den fäste inte och gav mig inget sug. Omslaget måste vara bandets tråkigaste och minst kreativa någonsin och det är också bandets kortaste album någonsin, knappt 35 minuter. Slött, tycker jag nog. Singeln ”Play ball” var väl dock hyfsad. Det här var också bandets första platta utan magiska kompgitarristen och sidekicken Malcolm Young – som då börjat bli dålig i demens. (Vilket kanske också är en av förklaringarna till plattans avsaknad av det där extra.) För att sedan gå bort 2017.
Nu är det ju inte så att en ny AC/DC-platta brukar leverera några otroligt radikala förändringar och utflykter från det gängse receptet. Och detta är ju förstås bandets styrka såväl som akilleshäl. För det mesta det förstnämnda. Men man kan ju också argumentera för att gruppen inte mer gjort någon särskild riktigt stark klassiker sedan ”Back in black” (1980). Vilket i och för sig är en skiva som är svår att toppa. Då den är den mest sålda rockskivan i historien – och den nästan mest sålda skivan överhuvudtaget, för den delen. Efter denna platta gjorde gruppen två album – ”Flick of the switch” (1983) och ”Fly on the wall” (1985) – som räknas som besvikelser, men är ganska underskattade. De är hursomhaver undertecknads favoritalbum med AC/DC. Med en magnifikt ljudmässigt rå och sparsmakad okonstlad produktion av bandet själva – som då tröttnat på demonproducenten Mutt Langs ljudexcesser på de föregående framgångsrika albumen. (Titellåten ”Fly on the wall” har också mitt favoritriff med AC/DC.) Med soundtracket ”Who made who” till Stephen King-filmen ”Maximum overdrive” (1986) var man sedan tillbaka på hitlistorna igen.
Nya albumet ”Power up” då? 17:e i ordningen och alltså första på 6 år. Ett stabilt album som är vassare och bättre än förra. Lite piggare, fräschare, lite mer spännande. Det är också nästan lite överraskande att det blev ett till. Men ändå inte, egentligen. De kör väl på tills alla trillat av pinn. Titeln är en hyllning till Malcolm Young. Det var han som var ”power up” i bandet – gjorde gruppen lite starkare och kraftfullare. Efter dödsbeskedet hyllades han närmast unisont inom rockvärlden som den kanske bästa och mest karakteristiska kompgitarristen i rockhistorien. Det kan också tilläggas att Brian Johnson – som inte sjöng på förra turnén på grund av hörselproblem (och vars stand in var en helt ok Axl Rose!) – här sjunger riktigt bra. Slutligen en hyllningshälsning från undertecknad till Malcolm, när jag nu ändå är i farten: ”For those about to rock, we salute you!”
Lyssna på: ”Shot in the dark”, ”Money shot”.
Henric Ahlgren
