Rock med bredd och egen identitet
Blues Pills ”Holy Moly!” (Nuclear Blast)
Släpps 21 augusti
Vad är det som låter som att Janis Joplin, Led Zeppelin, Aretha Franklin, Cream och en gnutta The Doors körts i en musikmixer? Svaret är givetvis Holy Moly!
Blues Pills hämtar mycket inspiration från 1970-talet men har tillfört egna kryddor, utan att bry sig om vad andra tycker, och fått till en varm ljudbild med en egen identitet.
Produktionen går i jämställdhetens tecken; alla i bandet hörs precis lika mycket eller aningens mer när det är läge för det. Det kallar jag en bra kombination av erfarenhet och skicklighet. Nutidsplågan med en komprimerad ljudbild är som bortblåst! Här är det organiskt och luftigt.
Redan från starten 2011 har innehållsdeklarationen varit tung rock med inslag av blues och psykedelisk rock samt stark sång – och en hel del annat. Bredd är nyckelordet.
Det har blivit några medlemsbyten genom åren men de har tuffat vidare på sitt spår; något som denna tredje fullängdare visar med eftertryck.
Holy Moly! är helt enkelt Blues Pills och efter ett gäng genomlyssningar är trycket på repeatknappen givet och där har vi skillnaden mellan en okej skiva och en som prickat helt rätt.
Det börjar likna stordåd, banne mig.
Smått och gott om de elva låtarna:
Proud Woman angör tonen med ett ruggigt ösigt sväng och drivet i Elin Larssons in-your-face-sång går det inte att värja sig emot. Det är ingen tvekan om att hon brinner för textämnet. Som extra krydda bjuds det på lite gospel- och soulkänsla i denna optimala öppningslåt.
Low Road fortsätter på den inslagna vägen med intensitet i massor. Men tro inte att ös är allt som bjuds, nej då, och det är en av bandets stora styrkor. De har en förmåga att ge alla låtar utrymme genom ett välbalanserat upplägg och goda chanser till återhämtning i form av ballader.
Dreaming My Life Away är inte bara intressant uppbyggd – det är också den starkaste låten. Jag är mycket förtjust i att första versen i huvudsak består av Elins starka röst enbart ackompanjerad av Zack Andersons elgitarr. Bas och trummor får vara med och leka allt eftersom låten framskrider. Kristoffer Schanders lätt mullrande basgång är finfin och bakom trummorna verkar André Kvarnström ha ”the time of his life” med sköna fills åt alla håll och kanter.
California låter som en klassiker som varit med hur länge som helst och det är väl om något ett gott betyg till en nyskriven låt. Just här får vi också det bästa exemplet på spännvidden i Elins röst, som griper tag i lyssnaröronen och inte släpper taget.
Rhythm in the Blood har ett tunggungande sväng som sätter rejäl fart på höfter och fötter. Är den människa född som kan sitta stilla till detta? Tillåt mig att tvivla.
Dust är den typ av lakonisk ballad som Blues Pills skriver i sömnen och trots ett bra hantverk kan den inte mäta sig med övriga balladkamrater. Men det ska sägas att gitarrspelet glöder!
Kiss My Past har en förföriskt lockande inledande sångslinga och är bara ett av de vassa vapnen i en utmärkt låt. Och det verkar som att Elin har haft kul med sången; det låter inspirerat och varierat med en lekfull glimt i ögat.
Wish I’d Known är en balladdiamant och en perfekt sommarmyslåt att beröras av om och om igen. Jag måste åter igen nämna Elin vars riviga röst är en stor del av Blues Pills varumärke, men det ger mersmak när hon som här håller igen en aning. Variation är liksom grejen.
Bye Bye Birdie kickar på med skön fart och det är lätt att tänka sig en rusig publik som sjunger med i refrängen. Det oväntat tvära stoppet mitt i låten, i form av ett lugnt parti, gör slutfasen desto effektivare.
Mourning Dove är, som titeln antyder, ännu en ballad med en refräng med tryck i och ett coolt gitarrsolo som ger det där lilla extra i en låt som har en given plats bland skivans bästa.
Longest Lasting Friend smyger sig långsamt framåt och bäddar in lyssnaren i ett lugn och ger på något sätt en känsla av att vara i hamn. Med andra ord en fin avslutning och jag bara älskar Elins mjukt utdragna ”end” allra sist.
Magnus Bergström
