Mysig progressiv rock med hjärta och hjärna
The Tangent ”Auto Reconnaissance” (Inside Out/Sony)
Mysig är kanske inte det ord du söker när det handlar om beskrivning av ny musik?
Ändå är det just det ordet som jag hela tiden återkommer till när jag lyssnar på The Tangents progressiva rock.
Undertecknad är den förste att hålla med om att det inte är dumt med bett och klös, men nästan halvvägs till hundra år har jag kommit till insikt. Lagom av allt är bäst.
Att låtskrivandet präglats av hjärta och hjärna är lätt att höra.
På bandets elfte skiva sedan skivdebuten 2003 (snacka om att vara produktiva) låter det konstnärligt utan att vara svårt och för genren typiskt oförutsägbart. Låtarna är välarrangerade men låter ändå spontana.
Allt är paketerat i ett fräscht och tidlöst ljudlandskap. Hatten av för produktionen!
Det hörs direkt att det är sångaren Andy Tillison (även känd från Parallel Or 90 Degrees) som är i farten. Han har inte bara en karakteristisk röst med stark berättarkänsla; texterna är överlag underfundiga och inte sällan med mer eller mindre satiriska betraktelser över människan och planeten vi lever på. Det, mina vänner, är något av ett adelsmärke för progressiv rock av bästa märke.
Lika lätt att höra är att influenserna rör sig i ett vidsträckt musikaliskt landskap. Jethro Tull, Genesis, Alan Parsons Project, Van Der Graaf Generator, ELP, Uriah Heep – och listan fortsätter…
Många artister kategoriseras som progressiva men det är inte alla som lever upp till epitetet. The Tangent gör definitivt det och visar det gång på gång i låt efter låt.
Life On Hold är en finfin öppningslåt med sköna basgångar som sätter kroppen i gungning och med en stark text om hur de flesta av oss numera lever våra liv online. Svängigt värre!
Jinxed In Jersey är textmässigt som en novell i musikform och jag tvivlar på att det finns så värst många som slår Andy när det gäller just detta berättarsätt. Med en låtlängd på 16 minuter går det att berätta mycket. Var det någon som sade progressiv rock?
Under Your Spell är en mjuk kärleksballad som bärs upp av smakfullt pianospel och vackra gitarrslingor. Dessutom spelar saxofon en stor roll i slutet och det är ju aldrig fel (i lagom dos).
The Tower Of Babel och The Midas Touch drar åt det funkrockiga hållet och smälter in i helheten på det mest naturliga sätt.
Lie Back & Think Of England kan med sina 28 och en halv minuters speltid vara tålamodsprövande för en del, medan den för andra är som den ljuvaste nektar. Genomgående har den en avslappnat jazzig känsla, men det finns mycket att upptäcka som till exempel läckra flöjt- och hammondorgelinslag. Kort och gott en utmaning som ger öronen riklig belöning.
Proxima är en bonuslåt med rejäl speltid och är inte lika stark som de ordinarie låtarna. Men den fyller ändå en funktion med en mer ambient känsla som gör att skivan planar ut lugnt och fint. Föredras starkt fokus på keyboard och flöjt istället för på gitarr så kan det här vara en vinnare.
Auto Reconnaissance rekommenderas till den som tycker att det låter lite spännande de gånger Dream Theater jazzar till det en smula i instrumentalpartierna och även för den som uppskattar Opeths två-tre senaste skivor.
Vem vet; kanske har just du gått runt i livet utan att hitta musiken med det lilla extra och The Tangent är svaret…?
Betygsfyran är urstark; det är snubblande nära full pott och vägen till årsbästalistan känns spikrak.
Det är sååååå kul med positiva musiköverraskningar!
Magnus Bergström
