Sparkar mer stjärt än huvudbanden
Demons & Wizards ”III” (Century Media/Sony)
Det är synd att vi lever i en perfekt värld. Inte världen som sådan utan musikvärlden och dess till synes obegränsade inspelningsmöjligheter.
Idag ska (nästan) allt vara så perfekt att känslan försvinner på vägen. Nu menar jag inte att det inte finns känsla i hett efterlängtade III. Nej då, att herrar Jon Schaffer (Iced Earth) och Hansi Kürsch (Blind Guardian) älskar sin projektbaby står utom allt tvivel. Men det går heller inte att blunda för att produktionen är perfektionistiskt klinisk och därmed ryker chansen till toppbetyg. Men nu går jag händelserna i förväg…
Fans av riff- och sångmelodistark småprogressiv heavy power metal i amerikansk och europeisk stil med dramatiskt historieberättande, kan vara glada över att Jon och Hansi har avlat detta kärleksbarn. För om sanningen ska fram är Demons & Wizards ett ovanligt befogat sidoprojekt som sparkar mer stjärt än huvudbanden.
Förra sommarens framgångsrika och smått oväntade återkomst till konsertscener världen över väckte förhoppningar om en ny skiva – och nu är den alltså här.
III är med sitt ”extra allt” en logisk uppföljare till den självbetitlade debuten och dessutom fullt i klass med densamma. Inget ont om Touched By The Crimson King men den får finna sig i att sitta i baksätet vid en jämförelse de tre emellan.
Hur står sig då de nya låtarna vid en jämförelse med de tidigare? Om vi bortser från debutens Heaven Denies och Fiddler On The Green – som knappast lär överträffas – så innehåller III de 65 jämnstarkaste minuterna som den dynamiska duon fått till.
Motsägelsefullt nog är de nya låtarna både rakt-på-sak-hårdrockiga och atmosfäriskt småprogressiva. Förklara det den som kan… Möjligtvis har det faktum att merparten av låtarna skrevs oktober 2018-februari 2019 spelat in. Jag tänker då på att det är en ovanligt kort låtskrivarperiod och att det därför, på grund av tidsbrist, komponerades utan överdrivet klurande. Men jag vet förstås inte… Samtidigt har Hansi i mer än en intervju poängterat att det fanns en tydlig målsättning med låtskrivandet; att få in mer av 70-talets classic rock-känsla.
En låttrio sticker ut extra mycket av helt olika anledningar:
Timeless Spirit börjar lugnt men stegras allt eftersom för att till slut landa i ett ”out of this world”-gitarrsolo som lär få fler än undertecknad att tappa hakan. Dessutom demonstrerar Hansi med eftertryck sitt minst sagt imponerande sångregister med förmågan att i ena stunden låta ljuv och i nästa djävulsk.
Midas Disease känns vid första bekantskapen lite väl enkel i sammanhanget med en rak och lite ruffigare stil. Men efter några genomlyssningar är det bara att kapitulera inför tyngden och ryckas med. Att det är den enda låten i denna stil i hela Demons & Wizards-låtkatalog är ingen nackdel. Variation är som så ofta nyckelordet.
Children Of Cain avslutar på bästa sätt och ger kraftig mersmak. Här fungerar historieberättandet allra bäst med en filmisk låttext som är en fröjd att hänga med i. Musiken är passande episk och varvar mjuka och tuffa tongångar på ett föredömligt sätt.
En annan låttrio sticker också ut av helt olika anledningar:
Diabolic inleder III på ett förtjänstfullt sätt, som sig bör för uppföljaren till Heaven Denies (som det tjatats om typ överallt). Sådana passningar sitter förstås alltid klockrent men det gör inte med automatik låten till skivans bästa. Visst är den mycket bra men inte bäst i klassen. Vem hade förresten trott att Hansi skulle growla? Ett tydligt tecken på att Demons & Wizards ger möjligheter att tänja på gränserna.
Invincible är med sin i sammanhanget raka struktur den låt som har svårast att engagera trots flertalet lyssningar.
Dark Side Of Her Majesty börjar mycket lovande och Hansi låter engagerad och imponerar rakt igenom, men som låt betraktat tar den liksom aldrig vägen någonstans och lever inte riktigt upp till dess tydliga potential.
Apropå låtarna så får vi absolut inte glömma en mycket viktig detalj: PA’dam chamber choir lyfter flera av låtarna till en högre nivå med passande maffig körsång.
III är på sätt och vis hårdrockens svar på Sagan om ringen-trilogin, det vill säga en musiksaga att njuta av om och om igen.
Det är bara att hålla tummarna för att det inte dröjer femton år till nästa skiva…
Magnus Bergström
