Storslagen hårt rockande musikunderhållning
Ghost ”Prequelle” (Loma Vista/Universal)
Glöm allt som har med stämning och rättegång att göra. Den här recensionen ska inte urarta till något som kan liknas vid en b-deckare. Istället är det, som sig bör, musiken som ska vara i rampljuset.
Prequelle tar lyssnaren med till en angenäm drömvärld med Cardinal Copia (Tobias Forge) som berättarröst. Papa Emeritus III har alltså precis som sina föregångare tvingats att kasta in handduken.
Som vanligt inleds en Ghost-musikmässa med ett kort förspel. Ashes ger med barn som drömlikt sjunger en ramsa och spöklika tongångar kalla kårar på det bästa av sätt. Manegen är därmed krattad för ett monster till låt…
Rats är den ultimata signaturmelodin för Ghost. Vi snackar om den perfekta rocklåten. Det är inte bara det att huvudriffet är som taget ur skolboken för tuggummikletiga riff. Här återfinns också en refräng som på en och samma gång är lite annorlunda uppbyggd och skrattretande enkelt medryckande.
Apropå gitarrspelet så har Faith neoklassiska inslag som skulle ha kunnat spelats in av självaste Yngwie Malmsteen. I övrigt är det en välskriven låt i typisk Ghost-stil och styrkan ligger i gitarrsolospelet som är hur läckert som helst.
See the light har verser som nästan helt säkert är för mesiga för ”riktiga” hårdrockare, men refrängen tunggungrockar desto mer.
Helt instrumentala Miasma har omtalats för att den innehåller ett saxofonsolo. Något som uppenbart delat lyssnare och recensenter i två läger – för och emot. Personligen älskar jag tilltaget och applåderar låten som helhet.
Dance macabre har en refräng som, bland många starka, är vassast och bär ett starkt släktskap med höjdaren Square hammer. Och jodå, banne mig om den inte är ännu bättre än Rats! Dess tre minuter och 40 sekunder framstår som Ghost bästa låtkonst hittills. Ett makalöst exempel på det svenska musikundrets fokus på smittande melodier. Den som inte stampar takten och/eller dansar till de här sköna och taktfasta tongångarna tycker jag synd om.
Svettdropparna efter den ystra Dance macabre-dansen får chansen att torka när stillsamma balladen Pro memoria ger chans till andhämtning. Verserna är hur starka som helst så det är en liten besvikelse att refrängen känns väl simpel. Å andra sidan lär den ändå tilltala en stor lyssnarskara och det är väl det som alla artister strävar efter så…
Witch image är ännu ett litet monster till låt med en refräng som bara fastnar på det mest naturliga sätt. Imponerande!
Helvetesfönster är den andra av två helt instrumentala låtar och är också den en stark upplevelse. Jag tycker om de melankoliska vibbarna som manar till en stunds eftertanke.
En halvt om halvt pompös avslutning med stark musikalkänsla är vad vi får i Life eternal. Samtidigt känns det som att vara med på ett väckelsemöte. Sångslingorna är i fokus och jag måste plussa för Tobias exemplariska uttal; inte ett enda ord försvinner i en enda låt.
Min enda egentliga invändning är att speltiden är i snålaste laget, i och med att bara sju av låtarna innehåller sång…
Jag delade näst intill ut högsta betyg till föregångaren Meliora (2015) och kan absolut inte göra något annat denna gång.
Tack för den storslagna musikunderhållningen, kardinalen & co!
Måtte nästa Ghost-släpp bli en live-dvd för det kan bara inte misslyckas.
Magnus Bergström
Fotnot: Införskaffa med fördel Prequelle-versionen med coverlåten It’s a sin (Pet Shop Boys) som bonus. En av Ghosts absolut starkaste tolkningar av musik utanför rockens värld.
