Melodiös hårdrock med sång som har passerat bäst före-datumet
Dokken ”Return to the east live (2016)” (Frontiers/Playground)
Å ena sidan; det är charmigt med liveskivor som inte förskönar utan verkligen är live.
Å andra sidan; det är smärtsamt att höra gamla idoler när de är långt ifrån glansdagarna.
Dokken. Lynch. Brown. Pilson. Fyra namn som för evigt har sin plats mycket högt upp i grenverket på hårdrockens melodiösa träd. Givetvis tack vare det imponerande starka skivhattricket Tooth and nail (1984), Under lock and key (1985) och Back for the attack (1987).
Nu skriver vi 2018 eller rättare sagt 2016; året då Return to the east live spelades in, men inte i Japan som utmärkta ”greatest hits”-livesyskonet Beast from the east (1988).
Synd bara att Return to the east live oftare än sällan ger obehagskänslor. Boven i dramat är Don Dokkens sångröst – det finns bara en bråkdel av den kvar. Smått tragiskt. Okej, The Hunter tar han sig igenom med beröm godkänt och, tja, ett par till. Men då är jag snäll… Bäst före-datumet i livesammanhang är helt enkelt passerat.
Men det finns en gnutta ihop; det är lätt att plussa för den avslutande akustiska dubbeln med Heaven sent och Will the sun rise. Det är här vi hör möjligheten till en vettig framtid för Don, då hans röst i dagsläget mår bäst av en tillbakalutad omgivning.
Sångmässigt är skivans egentliga behållning övriga bandmedlemmars körsång. Den låter nämligen i alla fall precis lika bra som den alltid har gjort. Det största individuella glädjeämnet är George Lynch som fortfarande är riktigt flink i fingrarna; lyssna på det fullkomligt glödande gitarrsolot i konsertöppnaren Kiss of death.
Mindre roligt är att det fegas lite väl mycket med tempot emellanåt och ungefär en handfull av låtarna drar åt det så kallade gubbrockshållet, vilket förstås inte är så smickrande.
Produktionen är väl inte heller den mest lysande som hörts, men samtidigt bidrar den till en lite ruffigare livekänsla vilket uppskattas i sammanhanget. Och att det är Dons röst som drabbas hårdast – ibland hörs han klart och tydligt och ibland låter det som att han sjunger i en plåtburk – är kanske inte det värsta som kunde hända…
Som ett stort fan av ovan nämnda skivklassiker smärtar det mig att skriva att det egentligen inte finns någon som helst anledning att välja Return to the east live före Beast from the east. I synnerhet inte om man jämför med den senare i den relativt nyutgivna versionen med bonuslåtar.
Den nya studiolåten som inleder skivan? Jovars, den är klart godkänd men ganska blek vid en jämförelse med klassikerna.
Magnus Bergström
