Välmeriterade bröder låter trummorna tala
Appice ”Sinister” (Steamhammer/Border)
Har trummor, spelar med allt och alla, öppen för jobbförslag, alltid. Så skulle texten i en platsannons för bröderna Carmine och Vinny Appice kunna formuleras.
De två välmeriterade bröderna slår efter långa och framgångsrika karriärer för första gången sina trumstockar ihop på skiva. Bland deras tidigare nedslag kan nämnas Vanilla Fudge, Rod Stewart (Do ya think I’m sexy) och King Kobra för Carmines del och Black Sabbath och Dio för Vinnys del.
Trummorna är givetvis i förarsätet och tillåts ta ovanligt stor plats i ljudbilden, utan att dränka övriga instrument/sången.
Av de många gästinsatserna på Sinister är framför allt Robin McAuley (ex-MSG) och Paul Shortino (ex-Quiet Riot) värda en guldstjärna. Deras lättidentifierade röster fungerar finfint till den här typen av hårdrock.
Andra som medverkar är till exempel gitarristerna Craig Goldy (ex-Dio) och Bumblefoot (ex-Guns n’ Roses) samt basisterna Phil Soussan (ex-Ozzy Osbourne) och (King Kobra. ex-W.A.S.P.).
Fem av de tretton låtarna (två-tre för många!) har det där lilla extra:
Monsters and heroes är en hårt rockande hyllning till Ronnie James Dio med en välskriven text och inte ett öga är torrt. Ett mycket fint initiativ som jag känner mig säker på att RJD skulle ha uppskattat (kanske gör han det också men från ”den andra sidan”).
Killing floor är trots avsaknad av en ”riktig” refräng den vassaste kniven i lådan. Mångbottnad och ödesmättad; lite som en snällare kusin till mycket av det som Black Sabbath gjort. Detsamma kan sägas om Future past med skillnaden att den har en refräng som det går att sjunga med i och som grädde på moset skivans bästa sånginsats.
Riot är en höjdarlåt med rejäl livekänsla och som är minst lika bra här som på originalet med Blue Murder (1989). Men okej, det ska erkännas att John Sykes glödande gitarrspel saknas – hans skor är inte lätta att fylla.
In the night är en ballad med påhittigt trumspel som får ta stor plats, i stil med Eric Carrs Kiss-karriärhöjdpunkt I still love you (Creatures of the night 1982).
Däremot är Bros in drums, med en självbiografisk text som balanserar på en tunn lina på gränsen till kalkon, inte så mycket att skriva hem om. Säkert hur kul som helst för bröderna att spela in men inte lika kul för oss andra.
Till sist en mycket viktig uppmaning; hörlurar på! Bröderna är nämligen smakfullt mixade till höger respektive vänster.
Magnus Bergström
