De skoningslösa
Galactic Cowboys ”Long Way Back To The Moon” (Mascot/Warner)
Release 17 november
Bakom en ridå med thrash metal, heavy metal och märkligt nog Beatles-liknade harmonier uppenbarar sig än en gång 90-talsfenomet Galactic Cowboys. Sist det fladdrade i byxbenet var för sjutton år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess. Livet i Houston, Texas fortgår i sin makliga takt även om tiden tycks ha accelererat.
Bandets gåtfullhet är fortfarande höljt i dunkel och inte många blir klokare av den här utgåvan. Av en del säkert välkommen som en efterlängtad återkomst, av andra en nära döden upplevelse som kom just när man trodde att mardrömmen var över.
Det är klart att en titel som ”Amisarewas” skapar en rynka i pannan och lämnar en del att fundera på. Konstigt vore annars. Som introduktion till ett väckelsemöte fungerar den i alla fall utmärkt. För övrigt genomsyras sångerna av tyngd med oredigt spirituella texter i en jargong som knappast finns någon annanstans.
”Zombies” har thrash element som får självaste Anthrax att gömma sig bakom gardinen. Detta varvat med heavy metall riff ger en sprängverkan som inte passerar obemärkt. Finns det någon som kan bistå med ett glas vatten med alka seltzer?
Kan det vara ”Lucy In The Sky With Diamonds” som ekar där i refrängen på ”Blood In My Eyes” eller är det bara ett hjärnspöke som spelar ett spratt. Det fina ledmotivet i titellåten ”Long Way Back To The Moon” sveper i alla fall definitivt tillbaks till sextiotalets glada popkalas.
”Next Joke” är skämt åsido en levnadsbeskrivelse om drömmar som inte går i uppfyllelse och inte minst den efterföljande bittra verkligheten. Den pådrivande taktfastheten uppbackad av den löst hängande basgitarren uppmanar ändå till kamp.
Long Way Back To The Moon har förmodligen raketbränsle för att nå till månen, men knappast tillbaka hem. Det intensiva omslaget är komponerat av medlemmarna själva och det ger onekligen en fingervisning om på vilken nivå vi befinner oss. Ändå kan man inte annat än att fascineras av den unika stilarten. Det är svårt att tro att det är ett kristet band men å andra sidan var det länge sedan jag förvånade mig över något över huvud taget.
Thomas Claesson
