Det livfullaste och mest lyssningsvärda sedan ”The Black Album”
Metallica-recension 2:
Metallica ”Hardwired…To Self-Destruct” (Blackened/Universal)
Chugga, chugga! Trash, trash! Metallica! Jag började lyssna på hårdrock på allvar i samma veva som albumet ”Kill ’em all” (1983) kom ut och har haft nöjet att växa upp nästan från början med ett band som med tiden väl blivit lika genredefinierande och inflytelserikt inom rockmusiken som äldre giganter som t.ex. Black Sabbath eller Led Zeppelin. Jag tror att en av storheterna med Metallica är att de är ett både amerikanskt och europeiskt band – såväl när det gäller influenser som medlemsmässigt. Vad hade Metallica varit utan danska Lars Ulrichs blandade perspektiv? Inte lika dynamiskt, tänker jag. Det är delvis därför Metallica är THE BIG (och de mest universella) bland de s.k. ”The Big Four” – trashmetallens fyra största och mest betydande amerikanska band.
Efter mainstream-genombrottet med det obetitlade s.k. ”The Black Album” (1991) har inte Metallica levererat någon mer skiva som gjort avtryck med samma tyngd och stilbildande popularitet som plattorna fram till nämnda kommersiellt framgångsrika klimax. De har senare framförallt hållit ställningarna på konsertscenerna samt bl.a. också släppt en, av kulturetablissemanget hajpad och lite överskattad, dokumentärfilm om bandets uppgörelser och medlemskonfrontationer under ett slags psykoterapigruppsessioner – ”Some Kind Of Monster” (2004). Nu i somras pratade Lars Ulrich i P1:s radioprogram ”Sommar” och nämnde faktiskt smått distanslöst U2 som en av sina största musikaliska inspirationskällor och förebilder – allt framhållande av The New Wave of British Heavy Metal till trots – vilket kändes rätt avslöjande. För ska vi vara ärliga var det efter att Metallica fullt ut började efterapa U2:s (och Depeche Modes) Anton Corbijn-styling som Metallica på 1990-talet tappade något vitalt och började bli ganska trista på skiva.
Och alla fansen och puristerna har sedan dess gått och väntat på att Metallica skall komma med något nytt i dignitet med de älskade och omhuldade klassiska albumen från den gamla goda tiden. Så frågan är – har de gjort det nu då? Har de!? Här krävs det kanske något slags närmast kvasi-zenbuddistisk yoda-aktigt svar: Njapp. Eh? Det låter på nya plattan som de tagit avstamp i ”Death Magnetic” (2008) men adderat vissa stil- och känsloelement från förslagsvis ”… And Justice for All” (1988) och ”Master of Puppets” (1986), vilket lyfter det hela några snäpp. Och som gör att det här i alla fall blir det livfullaste och mest lyssningsvärda Metallica gjort sedan ”The Black Album” eller tidigare. ”Hardwired…To Self-Destruct” är det tionde studioalbumet. En ny lätt omstajlad logga pryder omslaget, refererad till som ”The Glitch Logo”. Skivan är släppt som ett dubbelalbum med 12 nya originallåtar, 6 på vardera skiva. Spellängden är mastiga 77 minuter. Överhuvudtaget låter det hela både gammalt och nytt, till största delen på ett positivt sätt. Det finns också ambitiöst nog musikvideos inspelade till ett tiotal av låtarna, bl.a. en regisserad av Jonas Åkerlund. Heavy Christmas!
Lyssna på: ”Moth Into Flame”, ”Now That We’re Dead”.
Henric Ahlgren
