Ondska behöver också godis
Trick Or Treat ”Rabbits Hill Pt.2” (Frontiers)
Den italienska virvelvinden sveper än en gång in över tundran. Starka vindstötar kantat med lugnare partier mitt i stormens öga är att vänta. Med en kraftfullt strukturerad metal och med glimten i ögat manar kvintetten till kamp mot det växande beståndet av kaniner. Det öppnande ’Inle’ (The Black Rabbit Of Death)’ förklarar med oväntade döds-metal growl varför så är fallet.
Det påföljande spåret ’Together Again’ skapar en överraskande stillhet. Fågelkvittret får mig att tro att jag hamnat vid en lägereld omgiven av ett gäng medeltida gycklare. Ingen skugga över utförandet, men den borde ha placerats sist i turordningen, där man så väl behöver komma ner på jorden igen.
Vid mikrofonstativet klamrar sig Alessandro Conti fast. Om det namnet känns bekant låter jag vara osagt. Då borde Sara Squadrani (Ayeron, Ancient Bards) få klockorna att klämta betydligt intensivare. Hon framhäver sin röst i den svällande duetten ’Never Say Goodbye’ med stort attribut. Som om inte det vore nog så lurar den gamle räven Tony Kakko (Sonata Arctica) bakom skogskrönet och tar handfast tag i kampsången ’United’ med bravur.
Det är inte slut ännu för Tim ’Ripper’ Owens (Judas Priest 1996-2003) dyker upp som anden i flaskan på ’They Must Die’ och som en frustrerad tjur river han av sången så att gruset sprätter all världen väg. Nu glöder stålet med ett rödaktigt skimmer och inte blir det sämre när den utsträckta ’Showdown’ gläntar på dörren till den progressiva helgedomen.
Det här albumet är tillägnat vänner av Helloween, Gamma Ray och Edguy. Trivs man i den omgivningen så finns det mer att hämta här. Visst smattrar dubbeltrampen mestadels som kulspruteeld, men vad gör väl det när Conti’s beskyddande röst prickskjuter ton efter ton och de båda gitarrerna garanterar ett gediget skyddsvärn. Det är egentligen inte mycket mera man kan begära av ett band som är förföljda av en kanin utsänd från helvetet.
Thomas Claesson
Kultfakta:
En del fans tyckte att det tog lång tid mellan Rabbits’ Hill Pt.1 (2012) och Pt.2. Det är ingenting i jämförelse med de som väntar på Grateful Dead’s Terrapin Station Pt.2. Pt.1 kom ut 1977 så det kan vara förenat med vissa svårigheter. I synnerhet eftersom att bandet upplöstes 1995.
