En röst i natten
Virgin Steele ”Nocturnes of Hellfire & Damnation” (Steamhammer/Border)
Till en början är allt frid och fröjd och ’Luzifer’s Hammer’ svingas ödesmättad
och tung. Den driver effektivt kvacksalvare, frimicklare och annat löst folk på
flykt från New York (bandets hemvist).
’Devilhead’ trevar i blindo. ’Delirium’ bygger upp ett trauma i en värld man
inte vill leva i men ändå dras till. Svårmodiga tongångar svepta i draperier av
tunn aluminium som bara släpper igenom glesa strimmor av mjukt ljus.
Frontmannen och tillika grundaren David DeFeis’ divalater och nyckfulla
falsettskrik kan ha en förmåga att begränsa lyssnarskaran i viss mån. De som har
hört en jaguar jama och är uppfostrade med Queensrÿche bryr sig emellertid föga.
Den teatrala symfoniska aspekten är tilltalande och relationsdramat har sin
dragningskraft. Vem kan t.ex. motstå ’Queen Of The Dead’ där det jungfruliga
stålet biter som allra bäst?
Virgin Steele är ett säreget band som man inte med säkerhet kan sätta fingret
på. Det är också det som är faran eller lockelsen beroende på hur man ser det.
Thomas Claesson
