Doftar folktradition
Ray Cooper ”Palace of Tears” (Westpark/Border)
Ray Cooper med förflutet i engelska folkrockbandet Oyster Band är på detta album ute på egen hand. Han bjuder in oss till en det engelska och skottska höglandet där dimmorna ligger kvar länge över de ödsliga hedarna. Ray sjunger på ett lite högtravande sätt, han berättar historier på ett sätt många har gjort före honom i den engelska folkmusiken, vare sig den är ny eller gammal. Alltså, det doftar tradition. Själva musiken är ofta pianobaserad med läckra inslag av muspel , dragspel och stråkar.
Ray Cooper som numera bor i Sverige, det är väl kärleken som vanligt förmodar jag, gör här några lyckade försöka att gifta ihop sin röst och musik med den svenska folkmusiken. Då händer något och musiken öppnar upp sig i både det väntade och oväntade, The Kings Days/Maarits Waltz och When The Curtains Fall. Om Ray Cooper hade vågat göra detta i en större utsträckning på Place Of Tears hade slutresultatet blivit betydligt bättre och mer varierat. Men ändå, albumet innehåller en radda bra engelsk modern folkmusik , signerad Ray själv.
Bengt Berglind
