Hälsningar från Atlanta, Georgia
Drive-by Truckers ”English oceans” (ATO/Border)
Drive-by Truckers (DBT) borde i dagsläget vara ett välkänt och etablerat namn i alla musikälskares vokabulär, tyvärr tror jag inte riktigt att så är fallet. Med ett nu stort gäng av skivor bakom sig, har de alltid levererat sitt eget sound som enbart kännetecknar DBT. Från början av sin karriär var de som en mix av alternativ-country, grunge och southern rock men har genom åren utvecklat sitt sound att nu även innefatta smaksättningar av soul och något som skulle kunna beskrivas som en referens och influens av Lambchop (ett annat alternativ-country band som även de har ett eget särpräglat sound). Men liksom alltid tidigare låter DBT just som enbart DBT, nästan som det vore en egen musikgenre. Mycket tackvare den säregna rösten som Patterson Hood fogar över. En röst som känns totalt unik och oskolad med ett sound som är klagande melankoliskt på ett nästan androgynt sätt. Detta gör att man antingen hatar eller älskar man Drive-by Truckers. DBT’s andra röst, som bemöter lyssnaren på ungefär hälften av låtarna, är nästan lika säregen den. Mannen bakom den mörkare rösten är Mike Cooley som ger DBT ett något varmare och mer laidback framtoning, utan för den delen glömma bort den något jagande känslan som alltid finns i DBT’s musik och texter. Dessa herrar är som den amerikanska söderns svar på Lennon/McCartney. En duo som släpper ifrån sig den ena dunderlåten efter den andra. Som sagt så älskar eller hatar man antagligen DBT, jag har svårt att se någon som lämnas totalt oberörd av deras musik.
Lika säregen som DBT’s musik och sångare är deras omslag, i likhet med Iron Maiden som alltid pryder sina omslag med besten Eddie pryder DBT sina omslag med enkelt målade bilder som ska föreställa platser från den amerikanska södern. Omslagen som kan kännetecknas simpla förmedlar väldigt ofta en jagande känsla samtidigt som de både lyser av värme och på samma gång värker av kyla.
Med så många väldigt bra skivor i bagaget (de som jag främst vill belysa här och nu är Southern Rock Opera och Decoration Day som har betytt mest för mig) är det alltid intressant att se hur Drive-by Truckers följer upp föregående skiva. Den här gången följer man upp 2011 års så här i efterhand något intetsägande ”Go-Go Boots” med skivan ”English Oceans” som just nu känns som en av bandets bättre på senaste perioden av skivutgivningar. ”English Oceans” är både sammanhållande och spretig i sina låtar, vilket gör den både spännande och intressant. Låtarnas bredd gör att det sällan blir tråkigt att lyssna på skivan fler gånger.
Tendensen att skriva texter som upplevs som filmiska (vilket de var som bäst på i början av 2000-talet)i typiskt Springsteen-maner är fortfarande kvar och en naturlig del av DBT’s musikskapande, men inte lika tydlig och uppenbar som under tidigare skivor. Vilket både kan ses som positivt och negativt men som jag upplever mest som positivt eftersom det gör skivan mer sprakande och varierande.
Jag skulle kunna vara väldigt långrandig här och skriva vad jag tycker om varje låt på skivan, men jag ska bespara er på det och avslutar med att säga att det här en väldigt bra skiva.
Lars Svantesson
