Tunggungsväng med finess
Tony Joe White ”Hoodoo” (Yeproc/Border)
-Det händer ingenting, det är samma hela tiden -, hävdade en närstående. Men när det gäller denne musikveteran så är det just det som är meningen, att det låter som det står still. Om du för ett ögonblick lyssnar med helt öppna öron och ett lika öppet musiksinne så framträder ett sväng och en småskalig funkig musikfest som få musikanter klarar av. Tony Joe har utvecklat detta till en mindre konstform. Denna gång på Hoodoo är det bättre än på senare album.
Melodier framträder tydligare, gitarrspelet är både rått, lyriskt och hypersvängigt i sin form.
Man hör varifrån Mark Knopfler hämtat influenser till sitt gitarrspel.
Hoodoo är mer varierad, har bättre låtar och med ett gitarrspel som både småblöder och glänser. Dessutom ligger en ljuvlig hammondorgel ochh virvlar under rytmmattan som Tony Joe White bygger upp.
Tunggungsväng med finess alltså.
Bengt Berglind
