Symfoniska veteraner sveper mattan
Yes ”In The Present – Live From Lyon” (Frontiers/Playground)
Sprungna ur den progressiva musikens krypta – med anor från det ljuva 60-talet –
gav det anglosaxiska kultbandet Yes, under en kulen decemberdag 2009, sin
välsignelse till folket i Lyon med omnejd. Den smått essentiella konserten finns
nu tillgänglig på dubbel – CD och en DVD med intervjuer och brottstycken ur
föreställningen.
Den förre sångaren/grundaren Jon Anderson’s dubbelgångare (röstmässigt) Benoit
David lägger sin tenorröst med en klangfärg som inte är långt från originalet,
vars höga toner inte nåddes med annat hjälpmedel än en utdragbar stege.
Historien kan visa andra exempel på likartade förhållanden. Läs Journey och
begrunda Steve Perry kontra Arnel Pineda (en You Tube – saga där verkligheten
överträffar dikten).
Stewe Howe (gitarr) har fortfarande perfekt kontakt mellan hjärnan och
fingertopparna, vilka följaktligen inte lämnar någon plats på greppbanden
orörda. Chris Squire (bas) – mannen som gav den förlängda märgen ett ansikte –
är fortfarande lika distinkt som böjbar. Vidare hanterar trotjänaren Alan White
sitt trumset med behärskat lugn. Inte minst med tanke på det kontrollerade kaos
som allt som oftast uppstår. Oliver Wakeman på keyboard kan vara nöjd med sin
tillvaro. Han är inte bara mentor vid unga år utan också son till grundaren och
legenden Rick Wakeman.
De etablerade virtuoserna omhuldar ett tvärsnitt av sin oöverskådliga låtskatt.
Den oemotståndliga ’Siberian Khatru’ med sin episka flykt över kuperad terräng
inleder CD 1. Mäktig i sin strävan mot okända mål. ’I’ve Seen All Good People’
lyfter inte riktigt till de höjderna man är van vid. Det saknas en sjätte växel
som får fart på ekipaget. ’Onward’ känns seg och föga framåtskridande och ’And
You And I’ verkar tömd på all luft. Den symfoniska klangen tilltar avsevärt med
’Yours Is No Disgrace’ som sträcker ut sig i oblyga 13 minuter. Mycket tack vare
Howe’s frenetiska gitarr som mot slutet av stycket skickar improviserade högst
innovativa kanonader av kittlande strömstötar.
’Owner Of A Lonely Heart’ som inleder CD 2 kan inte ha undgått någon nu levande
människa. Den är klassificerad som en hit, vilket är mycket ovanligt i de här
sammanhangen. Den mer svåråtkomliga ’Heart Of The Sunrise’ är en av favoriterna
i stallet. Den burdusa överrumplande inledningen hinner ändra karaktär flera
gånger under det överdådiga framförandet. Den känslosvallande stämsången leder
lyssnaren rakt in i fållan. Med de avslutande klassikerna ’Roundabout’ och
’Starship Trooper’ får den inbitne entusiasten sitt lystmäte tillgodosett en
gång för alla.
Den heliga graalen kan komma i många olika former. Yes har i över 40 år lämnat
sin beskärda del. Om man väl tränger igenom hinnan till deras värld, så fångas
man av ett tonspråk färgat i ett brett spektrum med kluriga passager och sköna
harmonier. Det är en plats som är svår att lämna.
Thomas Claesson
Fotnot: Det var ett tag sedan ”In the present…” släpptes – men ’bättre sent än aldrig’ gäller även denna utgivning.
