nyaskivor.se

Primal Fear ’’Unbreakable” (Frontiers/Cosmos)

Primal Fear står med fullt manskap mitt på den gamla bron och trampar taktfast
på stället för allt vad tyglarna håller. Vid ena brofästet hänger Rob Halford’s
skinnjacka med både nitar och fransar intakta. På ryggen står textat ’Heavy
Metal For Ever’. Vid det andra brofästet står en minnessten med graveringen
’Helloween R.I.P. Long Live Power Metal’. Influenserna på den nionde
fullängdaren är klara och tydliga. Det är inte mycket som har förändrats.
Vattnet rinner stilla förbi.

’Where Angels Die’ är en storslagen episk tillställning med mellanspel där
akustisk och elektrisk gitarr samsas. Det framåtsträvande temat klockar in på
dryga åtta minuter och det känns i det här sammanhanget kort. ’Metal Nation’ har
det som krävs. De gudabenådade gitarristerna Magnus Karlsson och Alex Beyrodt
serverar en taktfast lovsång med stabilt bett i power-ackorden. 

Mitt i allt det hårda och dunkla dyker ’Born Again’ upp och toner från ett helt
annat forum strömmar ut. Jag ser Christer Björkman framför mig. Han är klädd i
tre nyanser av svart och njuter för fulla muggar. Närmare schlagerhimlen än så
går inte att komma. Jo, kanske möjligtvis om elgitarren byts ut mot en
stråkmaskin.

Mat Sinner’s imponerande basspel understött av de vibrerande riffen ger den
självförklarande ’Bad Guys Wear Black’ en tydlig profil. Den profetiska
refrängen ’Bang Your Head Until You Reach The End’ är en stilstudie i
självreflekterande element där metal-metaforen tjänar som dussinvara.

I den motsägelsefulla ’And There Was Silence’ ger Randy Black en lektion i
dubbeltrampet’s ädla konst. Den hysteriska takten kontrolleras av Ralf Scheepers
fyroktaviga röst som obarmhärtigt fullbordar scenariot. När primalskriken så
småningom tonar ut gör tystnaden att man stirrar rakt in i sig själv. Det går
inte att avgöra om det är på gott eller ont.

Thomas Claesson