Tungt och atmosfäriskt
Moonspell ”Alpha Noir” (Napalm/Border)
Från det i metalkretsar ganska exotiska landet Portugal kommer Moonspell och Alpha Noir är deras nionde studioskiva.
Bandets meny bestod från början av mörk goth metal med inslag av folkmusik men med åren har soundet breddats ordentligt, för numera bjuds också på death metal (sången) och thrash (rifftuggandet). Lägg till progressiva låtstrukturer och slutresultatet är tungt och atmosfäriskt.
Individuellt är det två personer som sticker ut: sångaren Fernando Ribeiro med melodisk growl och enstaka partier med sång/pratsång och gitarristen Ricardo Amorim som kan konsten att få till smakfulla riff och solon.
Låtarna håller måttet rakt igenom och bäst i klassen är Axis Mundi vilken sitter som en klockren höger och Alpha Noir med skönt driv rakt igenom och därtill skivans bästa gitarrsolo och dito sånginsats.
Svagheter är svåra att hitta men okej, vid noggrann lyssning hörs det att sångaren inte har engelska som modersmål. Och är man ett fan från starten kan övergången från goth metal till dagens stilkompott säkert vara en källa till irritation. Men det är upp till den enskilde lyssnaren att avgöra om det är skavanker eller inte.
Av bandets tidigare skivor är det Wolfheart (1995) och Irreligious (1996) som är fansens huvudsakliga favoriter, men personligen anser jag att Night Eternal (2008) är vassast i diskografin tätt följd av Alpha Noir. Tro mig.
Magnus Bergström
