En pytt i panna av stilar
The Gourds ”Old Mad Joy” (Vanguard/Border)
De borde ha hittat sin egen stil efter sjutton år. Men det är klart det kan man säga att de har. För på de fyra sista albumen jag kollat in finns tre-fyra kanonlåtar där de bär arvet från The Band vidare. Sen måste bandet tänka att vi måste variera oss. De plockar in en massa olika låtar i en massa olika tempo och många av dem verkar halvfärdiga.
Denna pytt i panna av stilar och tempon bidrar till att man tröttnar fort på bandet. Det finns inga musikaliska ramar att hålla sig i. Nobel Creatures från 2007 var det bästa försöket att hitta en egen stil och karaktär. Sen kom Haymaker och nu Old Mad Joy som är inspelad i Levon Helms studio med Larry Campell i produktionbåset.
Här som tidigare hittar vi tre bra Gourdslåtar, I Want It So Bad, Two Sparrows och Ink and Grief, sen är det som vanligt igen. Musiken vinglar hit och dit utan att hitta rätt. Synd med så bra musiker och så bra sångröster.
Bengt Berglind
