12 låtar blir för mycket
Jeffrey Foucault ”Cold Satellite” (Continental/Border)
På detta album infinner sig samma känsla som jag fick efter att lyssnat igenom förra utgåvan Horse Latitude. Det känns så rätt men ändå så fel. Jeffery sjunger övertygande som vanligt – mörkt, beslöjat och intensivt. Det brukar jag gilla. Gitarrer och trummor låter också rätt enligt min mall för denna musikaliska inriktning som kan kallas nyare amerikanska singer/songwriters. Det brukar jag också gilla.
Detta är musik som borde passa bra för mörka lugna skymningskvällar, eller om man smyger in en eller annan av albumets spår i ett film eller TV-soundtrack. Då skulle jag nog räta på ryggen i soffan och öppna öronen vidöppet.
För som en ensam låt från detta album då och då skulle det säkert fungera bättre än ett helt album med Jeffrey Foucault gånger tolv i rad. Här kan man verkligen fråga sig om albumformatet inte spårat ur och mist sitt inflytande på musiklyssnandet i dag. Men vad kommer nu? Blandband på kassett kanske?
Hans bästa album är och förblir tolkningen av John Prine som kom för ett par år sedan. Då fann Jeffrey rätt låtar och rätt uttrycksätt. Då kändes det rätt och blev rätt.
Bengt Berglind