Griper inte tag denna gång
Chip Taylor and The New Ukrainians ”F**k All The Perfect People” (Rootsy/Warner)
Chip är produktiv som få. På de senaste två åren har det kommit två samlingsalbum. Ett av dem kryddat med nya låtar och olika duettpartners. Efter dessa kom i slutet på förra året det utmärkta konceptalbumet Rock n Roll Joe där han hyllade en lång rad bortglömda musikarbetare som alltid gör jobbet bakom stjärnan i spotlighten.
På detta album ger Chip Taylor sin högst egna kritiska syn på saker och ting som han stött på i sin omgivning. Låtarna lunkar ofta fram i mediumtempo eller som rena ballader och rockmusikens svar på Nalle Puh låter obeskrivligt trygg och lugn. Kanske blir det lite för mycket Chip denna gång. Hans röst är skön och avslappnande att lyssna på men rätt vad det är så nickar jag till i soffan. Det tenderar att bli lite för lika låga tempon och för mycket av Chips faderliga stämma. Vad som saknas är hans kvinnliga duettpartners Kandel Carson eller Carrie Rodriguez . Deras röster och fiolspel i samverkan med Chips Nalle Puhstämma fungerar ofta tillsammans och då känns inte musiken så monoton som den framstår nu. Sen är det ju så att varje artist har sin stil, skriver låtar på sitt sätt och har återkommande harmonier och melodislingor. Som tur är. Men den här Chiputgåvan griper inte tag i varken hörselgångar eller hjärteroten.
Bengt Berglind
