Gammal är äldst
Terrorizer ”Hordes of Zombies” (Season of Mist/Sound Pollution)
Om jag skulle välja tio plattor att ta med till en öde ö, så skulle Terrorizers World Downfall troligen vara en av dem. Har man gjort en så stilbildande platta får man räkna med att allt annat man gör kommer att ställas mot den. Det har fått en del surmagade recensenter att konstatera att Hordes of Zombies inte är World Downfall del 2. Det tycker inte jag heller men däremot är den en klockren uppföljare till World Downfall, och då räknar vi inte 2006 års Darker Days ahead som inte var en värdig gravsten över Jesse Pintado (R.I.P.).
Ovan nämnda surmagade skribenter brukar skriva något i stil med att skivan är bra, men inte lika bra som World downfall. Enligt mig begår man det generalfel som de flesta hårdrockare (så även jag) ofta gör, nämligen att in i döden hävda att första plattan minsann var bäst. Må så vara att World Downfall är en milstolpe av furiös energi och oöverträffad charm, men Hordes of Zombies har bättre produktion och piskar skiten ur de flesta grindcorewannabes i den yngre skolan. Säkerligen kommer en del purister också att hävda att Terrorizer utan Jesse Pintado inte är Terrorizer, men Katina Culture är en sjuhelvetes gitarrist och jag är säker på att Jesse Pintado, var han än befinner sig, nickar gillande.
Musiken då? Första intrycket är ett något kliniskt ljud, men det är inget som stör. På det hela taget är ljudbilden tämligen fyllig och organisk. Låtarna är starka och varierade men faller aldrig utanför death/grind-ramarna. Inga ballader så att säga, men en blandning av snabbt och tungt med mängder av sköna riff och fills av Katina Culture. Lite mer dödsmetall än tidigare tycker jag mig höra, men ingen grindfanatiker kommer att bli besviken. Jag kan plocka ut vilken låt som helst och det börjar rycka i benen, men tvingas jag välja några favoriter så är Evolving Era och Flesh to Dust vassa och avslutningen med tunga och svängiga State of Mind och manglaren A Dying Breed är grym. Malevolent ghosts sticker också ut från mängden med ett bitvis närmast punkigt sväng. Det finns dock inte en enda svag låt på plattan.
Sandovals trumspel hör också till höjdpunkterna. Det är inte ofta jag hör en platta där trummorna är ett bestående intryck, men så är fallet här. Den mannen är fullkomligt omänsklig när det gäller trumspel, och då ska vi komma ihåg att han själv hävdar att han inte kan spela med full kapacitet efter sin diskbråckoperation.
Vad gäller titeln så har jag inte tillgång till texterna, men jag misstänker att de zombiehorder det syftas på inte är den hjärnmumsande sorten. Låttitlarna spänner från inledande Hordes of Zombies till avslutande A Dying Breed. Däremellan får vi till exempel Ignorance and Apathy, Evolving Era, Generation Chaos, Prospect of Oblivion och State of Mind. På omslaget kan vi se en militär, en polis, en hårdrockare, en punkare, en affärsman och en katolsk präst av något slag, alltså representanter för något slags grupptillhörighet. Temat förefaller vara att det är vi som är zombies genom att blint följa trender och ledare utan att tänka själva.
En av årets plattor redan i februari, och varför ger jag den då inte full pott om den är så grymt bra? Enkelt, det är ju inte World Downfall… och därmed gick jag själv i samma fälla som alla andra recensenter.
Jonas Andersson
