Inte fullt så hållfast
Reece/Kronlund ”Solid” (Metal Heaven/Sound Pollution)
Jodå, David Reece (sång, Accept, Bangalore Choir) och Martin Kronlund (gitarr,
Gypsy Rose) knackar pliktskyldigt på dörren innan de glider in i salongen. Så
långt är allt väl. 40 minuter senare undrar jag ändå om de rent kroppsligt
verkligen var inne i rummet. Kvar svävar bara en ande bestående av knappt
förnimbar melodiös rock.
När Bangalore Choir’s återförening iscensattes 2010 – med den genuina
hårdrockskivan ’Cadence’ – blev det helt rätt och så länge Reece är inblandad är
förväntningarna högt ställda. Den rösten inger respekt. Kronlund är likaledes
briljant i utövandet av gitarren och förvisso en del andra instrument också.
Dessutom är han producent.
’Could This Be Madness’, ’I Remember You’ och ’I Would’ hamnar direkt i
smörbyttan där förstås smörkniven redan är fullsmetad med schlagerfett. Med
födslovåndor som känns smärtfulla tränger sen ’My Angel Wears White’ ut i full
frihet. Krystat, tillgjort och mödosamt ända tills den tonas ner.
Det hettar till ordentligt på induktionshällen när ’Paint The Mirror Black’
sätts på. Det kan ingen ta ifrån dem och när ’Magic Pudding’ serveras som
dessert börjar det vattnas i munnen. Den banala anrättningen känns rätt i
folkmun med sina fina dekorationer från 70-talsrocken. Tyvärr sjunker sufflén
ihop med ’The Dead Shall Walk The Earth’. Den visade sig vara helt ofarlig och
skrämde heller inte iväg några barn.
Det hela mynnar ut i en ganska intetsägande skiva som inte har något nytt att
tillföra. Det påminner starkt om en fisketur där man ger sig ut med ett splitter
nytt 9-fots kolfiberspö, en haspelrulle med 10 kullager fullmatad med spunnen
lina, men med ett drag som saknar krok. Det blir ingen fisk, men möjligen en
naturupplevelse. Lika lite blir det några lyssnare i det här fallet. I alla fall
inte några som kommer ihåg vad dem hört.
Thomas Claesson
