Tunga predikanter förkunnar sitt evangelium
Devilicious ”The asylum gospels” (Rambo/Sony)
Någonstans på vägen mellan Spiritual Beggars och Volbeat befinner sig lilla
Londons nya stolthet – Devilicious. Enligt min mening är de inte i klass med de
förstnämnda, men bättre än de sistnämnda och jag har aldrig någonsin haft fel
(möjligen en gång).
Det är mycket svett och attityd som pumpas fram på debutskivan. Många timmars
exercis i replokalen har äntligen burit frukt. Strävan efter variation är näst
intill obefintlig, men riktningen är desto tydligare utstakad med en okonstlad
rätlinjig förflyttning. Framfarten fortgår med plattan i botten, 120 km/tim på
rakan och ingen nerväxling i kurvan. Det hänger en halvt avklädd ’wunderbaum’ i
backspegeln och pomadan ligger som gjuten i det böljande hårsvallet. Det kan
bara sluta på ett sätt. Färden leder med buller och bång rakt in i stoner-
garaget.
Redan i andra spårets ’Demonizer’ hörs de taktfasta stegen när bryggan beträds.
Basgången får plankorna att vibrera. De svulstiga gitarrerna fortsätter att mana
på i ’Bridge Of Satan’ och självfallet kommer ’Boogieman’ gåendes runt hörnet
när man minst anar. Med lien i högsta hugg karvar han in de dräpande riffen
direkt i sten.
Alla som utan framgång trevar efter väckarklockans snooze-knapp i arla
morgonstund bör lyssna på den gungande ’Hit The Snooze’. Har man aldrig lättat
från sängbädden som en utspänd spiralfjäder tidigare, så är risken överhängande
nu.
Mandom, mod och morske män. Ett väl genomfört dagsverke är avslutat. Om det är
djävulens påfund eller ej återstår att se.
Thomas Claesson
