Kan växa i framtiden
Egonaut ”Electric” (Rambo/Sony)
Electric är Egonauts första album men man har tidigare fått fina utmärkelser. Bl.a. har de blivit utsedda till Sveriges bästa liveband 2008, samt en utmärkelse som ”Sveriges bästa” av Close up-magazine. Musiken har ett stadigt fäste i den bredbenta, maskulina rocken, främst förknippad med band som Mustasch. Influenser från punk och även 70-talsrock hörs också, då man i några låtar använder sig av hammondorgel.
Genom albumet får vi en del sköna riff som snuddar på gränsen till mycket bra. Men det varvas också med något fattiga gitarrsolon och texter som inte riktigt tilltalar mig. En viktig beståndsdel hos den här typen av band är just sången. Det krävs en unik röst för att lyfta denna, relativt enkla sortens musik till högre höjder, och det är här jag tycker Egonaut tyvärr inte håller. Man har inte en ”Ralf”, som riktigt kan vråla till och lyfta musiken det där extra snäppet. Sången känns istället väldigt ansträngd och krystad, lite på villovägar ibland.
Egonaut får 2½ djävulshorn av mig. Det är ett medelmåttigt album av en grupp som jag tror kan växa i framtiden, speciellt när man fått till bättre låtbygge samt mer kraft bakom sången. Man har ännu inte den tyngden som Mustasch har, inte den känslan av rock’n’roll som band som Airbourne ger, heller inte attityden som Danko Jones. Ska jag lyssna på den här genren så finns det fortfarande band som gör det bättre.
Bästa spår: The Goner, The Hurt.
Martin Engström
