Pudelhårdrock med hög partyfaktor
Black ’N Blue ”Hell Yeah” (Frontiers/Cosmos)
1984 var året då Black ’N Blue albumdebuterade, och det var också ett år då pudelhårdrocken regerade och den/de som signade Portland-bandet trodde säkert att de hade fixat ett kommande stjärnband. Nu blev det inte så…
När vi skriver 2011 är det glädjande att konstatera att Black ’N Blue i dagsläget gör betydligt bättre musik än exempelvis Bon Jovi och ja, i stort sett alla andra band i genren. Snacka om comeback med mersmak! Det är heller ingen överdrift att säga att Hell Yeah är bandets bästa skiva – hittills.
Sångaren Jamie St. James låter dessutom helt fenomenal skivan igenom, och lyckas med konststycket att sjunga bättre nu än på det glada 80-talet.
Av de 14 låtarna, nja 13 eftersom skivan avslutas med ”skämtlåten” A Tribute To Hawking, hittar jag min favorit i Candy. Texten handlar liksom nästan alla av skivans låtar om kontakt med det motsatta könet i bästa Gene Simmons-stil…
Apropå Gene Simmons så producerade han två av bandets 80-talsskivor (Nasty Nasty och In Heat) och dåvarande Black ’N Blue-gitarristen Tommy Thayer spelar numera sologitarr i Kiss.
Ska man vara kritisk så håller tre-fyra låtar inte lika hög klass som övriga och då är det en omöjlighet för mig att dela ut ett högre betyg. Men tro mig när jag säger att de låtar som är bra är m-y-c-k-e-t bra.
Den som letar efter en skiva med hög partyfaktor behöver inte leta längre – det är bara att inhandla ett exemplar av Hell Yeah, som har medryckande refränger som huvudingrediens.
Vågar man hoppas på att få se bandet på en scen i Sverige framöver…?
Magnus Bergström
