Power metal med progressiva inslag
Symfonia ”In Paradisum” (Edel/Sound Pollution)
Det är ingen tvekan om att Timo Tolkki är en oerhört begåvad gitarrist och låtskrivare. Det är heller ingen tvekan om att han är (eller har varit?) en märklig man, men det är en annan historia… Det är musiken som gäller här och hur lyder då mitt omdöme om ”projektbandet” Symfonia?
Skivbolaget marknadsför In Paradisum med ord som ”det definitiva all star-bandet i progressiv metal”. Och visst, med bandmedlemmar från Stratovarius, Helloween, Sonata Arctica och Angra så är det lätt att förstå sådana kraftuttryck. Men det gäller att prestera… Och det gör de också!
Det var länge sedan jag fick en sådan positiv kick av power metal med progressiva inslag – en genre som i mina öron i det närmaste fått till en knut på sig själv (det vill säga står stilla och stampar på samma fläck).
Mikko Härkin och hans mycket smakfulla keyboardspel är individuellt det som gör störst intryck på mig. Dessutom slår det gnistor om Timo Tolkkis gitarrspel. Bra jobbat!
Inledande fartmonstret (nåja) Fields Of Avalon är i det absoluta toppskiktet i genren och visar upp ett samspelt band och jag får känslan av att bandmedlemmarna trivs tillsammans, antagligen beroende på att det låter så glatt. Andra kanonlåtar är Come By The Hills, Pilgrim Road och Rhapsody In Black.
På minuskontot finns balladerna Alayna och Don’t Let Me Go som även om de är godkända utgör skivans minst intressanta stunder. Men okej, det är egentligen två anmärkningar i marginalen på en skiva att njuta av om och om igen.
In Paradisum är helt enkelt en kanonbra debutskiva av hårdrocksveteranerna och det är bara att hoppas på en fortsättning. Symfonia har kopplat greppet på Stratovarius och de andra power metal-banden och befinner sig just nu i förarsätet.
Magnus Bergström
