Vaggvisor för och om den hårda vardagen
Social Distortion ”Hard times and nursery rhymes” (Epitaph/Cosmos)
Mike Ness, sångare, gitarrist och frontfigur i Social Distortion måste vara punkrockens svar på Johnny Cash; en rebell med förkärlek den svaga lilla människans kamp mot samhället på båda sidor om lagens långa arm – vilket gör honom till en personlig favorit i min bok.
Det nya året kunde inte ha börjat på ett bättre sätt. Redan i mitten av januari släpptes ”Hard times and nursery rhymes”, dvs senaste alstret från Social Distortion. Jag tänker nu ta er med på en resa genom den här fenomenala skivans alla låtar. Håll till godo!
Albumet öppnas med låten ”Road Zombie”, vilken är en fenomenal instrumental rockrökare av sällan skådat slag. Perfekt uppstart av skivan. Låtens titel ger en ganska god föraning om hur den låter.
”California (Hustle and Flow)”. Precis som de flesta Social Distortion-låtar står den med fötterna i både blues, rocknroll och punk. En ganska medioker låt om man jämför med många andra på plattan. Den här låten skulle kunna vara en av topplåtarna på ett modernt New York Dolls-album. Jag störtdiggar textraderna ”Lonely eyes and your motorcycle boots/ Tattooed heart and your jet-black hair/ Running ‘round like you don’t care”.
“Gimme the Sweet and Lowdown”. Här går vi ner i tempo något till vad som skulle kunna liknas vid en rockig ballad. En mycket stark låt utan att sticka ut över mängden.
”Diamond in the Rough”. Fullständigt lysande och min absoluta favorit på skivan. På den här låten gör Mike Ness och company det som de gör bäst; vardagsproblem i ett liv vid sidan om.
”Machine Gun Blues”. Första singeln och en rocker om en amerikansk 30-tals gangster. Helt fenomenal och riktig machokänsla över hela låten. Helt förståeligt val av första singel och missa för allt i världen inte den officiella videon till låten. Du hittar den på http://www.youtube.com/watch?v=otZ1SfwbE64 .
”Bakersfield”. Skivans bästa ballad och en av de absoluta topparna på skivan. Hela låten känns lite som en egen liten roadmovie. Alla som någon gång suttit fast i en håla någonstans lär känna igen sig; man är fast där och kärleken är någon helt annanstans.
”Far Side of Nowhere”. En typisk bilåkar-rocklåt om att lämna allt och bara dra i fullgas till far side of nowhere – medans radion bjuder på underbart sällskap. Kan kännas simpelt men en riktigt bra låt med en äkta feelgoodkänsla.
”Alone and Forsaken”. Titeln säger det mesta om den här rockern som är en skön rocklåt men som inte riktigt når till toppen av skivan.
”Writing On The Wall”. Jag störtdiggar den här grymma balladen om ett sönderbrakande kärleksförhållande. Refrängen börjar med den sköna textraden ”They say if you love someone you gotta let them go”.
”Can’t Take It With You”. Bluesrocker med skön punkrock-arrogans och fenomenala bakgrundssångerskor som påminner om 60-talssoul. Låten handlar om vardagslivet, om att jobba stenhårt för att överleva och att man inte får något för att man gör just detta, för man kan ju ändå inte ta med sig det när man lämnar jordelivet.
”Still Alive”. En medelåldersman sjunger om sina ungdomsår och konstaterar att han fortfarande lever och måste ta samma fighter nu som då. Och att han kommer att fortsätta att kämpa och slåss för att ta sig framåt. En riktigt bra avslutare av en lysande platta.
Vinylversionen har ytterligare två spår som inte går av för hackor och med vinylen följer det med en CD med hela skivan.
Stick nu iväg till närmaste skivhandlare och tjacka den här lysande plattan, sätt dig i solen, lyssna och njut av livet.
Lars Svantesson
