Got My Mojo Workin’
- Tom Petty and the Heartbreakers ”Mojo” (Reprise/Warner)
Tom Petty har otvivelaktigt mycket på sitt samvete. Ända sedan avstampet med det
självbetitlade albumet Tom Petty and the Heartbreakers (1976) har strida
strömmar av njutbara tongångar skänkt åhörare både glädje och tillfredställelse.
Petty’s odysee’ är imponerande. Vem minns väl inte Damn The Torpedos (1979) med
”Refugee” och ”Here Comes My Girl” och kanske om möjligt ännu mera övertygande
ett decennium senare – Full Moon Fever som bjöd på ”Free Fallin” och ”I Won’t
Back Down”. Jämna fina skivor med låtar som är svåra att överbrygga.
Jag kan villigt erkänna att jag inte följt Tom Pettys förehavande till punkt och
pricka under de senaste tjugo åren. Det finns dock två undantag och det är dels
”Wildflowers” (1994) som bevisade att skaparförmågan på intet sätt hade ebbat ut
och att låtmaterialet rör sig som en sinuskurva med knappt märkbara vågrörelser.
Vad som definitivt fick mig att vakna till var dock när han samlade ihop sitt
gamla gäng Mudcrutch (2008) och slöt cirkeln på ett häpnadsväckande sätt. Det
gjorde att den gode Tom ånyo hamnade på bevakningslistan med högsta prioritet.
”The Wrong Thing To Do” och ”Scare Easy” förseglar låtskrivandet än en gång och
Byrds klassiker ”Lover Of The Bayuo” (Levy,McGuinn) är det ultimata valet om
man väljer att göra en cover.
När nu ”Mojo” ligger och snurrar på tallriken och Petty har lämnat merparten av
Heartland-rocken bakom sig, så kan man undra om detta är tillräckligt
konkurrenskraftigt. Skönt då att det lyckligtvis finns en liten detalj som gör
att allt är frid och fröjd och man kan sjunka allt djupare ner i schäslongen med
ett förnöjt leende och bara lyssna under andakt. Jag menar gubevars de 12
ackordslingorna som är grunden till all Blues.
Redan inledningsspåret ”Jefferson Jericho Blues” genomsyras av taktfast
munspelsorienterad blues. Kärlekshistorian mellan Thomas Jefferson (USA:s 3:e
President 1801-1809) och Sally Hemings återberättas på ett sanslöst fyndigt
sätt. På ”First Flash Of Freedom” jammas det friskt i nästan 7 minuter. Det är
tumlande jazz-rock med psykedeliskt mönster av en taktfast vals. Vem vill väl
inte bli uppbjuden till en sådan dans? Tankarna förs oavkortat till band som
Widespread Panic och Allman Brothers.
Melodin ”U.S. 41” (motorväg i Florida ) har sina rötter i Everglades
träskmarker. Swamp Music i all ära och så typiskt för ett band som härstammar
från just norra Florida.
”Running Man’s Bible” är ett annan självsäker sång som svassar omkring med
trippande bestämda steg mot ett mål som skänker salighet. ”The Trip To Pirate’s
Cove” bär alla Pettys signum och här berättas om ett gäng som är ute på en
biltur och via kringelkrokar hamnar på ett party tillsammans städerskor på ett
hotell. Petty’s förmåga att förmedla det enkla firar än en gång triumfer.
De lugnare momenten synkroniseras med fyra låtar. ”No Reason To Cry” är ett
vemodigt spår med tyvärr alltför folklig underton. En tillfällig dipp. På
”Lover’s Touch” rätar det upp sig och Pettys släpande, nasala röst kommer till
sin rätt. ”Something Good Coming” böljar fram och åter som vågor som slår upp
mot stranden och sedan drar sig åter. Kan det vara de badvänliga stränderna (St
Pete’s beach) i St.Petersburg U.S. (norvästra hörnet av Florida) som har gett
inspiration månne ? Glöm inte solskyddsfaktorn här. Det straffar sig
oundvikligen. Slutligen fladdrar den evigt brinnande blueslågan långsamt och i
ett stop/loss tempo som försvinner ut i form av ”Takin’ My Time” vilket utan
omsvep är hämtad från fäderneslandets egen lilla traditionsrika sångbok.
Att Petty har sinne för humor råder inget tvivel om. Det bevisas dels i
slagfärdiga ”Candy” där man får anta att han inte bara sjunger om sötsaker, men
framför allt i överrumplande reggaeinfluerade ”Don’t Pull Me Over” där han bönar
och ber att inte Sheriffen skall vinka in honom när han är ute på en av sina
otaliga bilresor (som helt klart är ett favoritämne).
Tiden har kommit då det är dags att presentera bandet -The Heartbreakers. Mentor
och på sologitarr återfinns Mike Campell. Tre av låtarna är komponerade av honom
tillsammans med Petty. Kan alla tricks på gitarren och får ta ut svängarna
ordentligt här. Han har dessutom några dolda kort i skjortärmen. Benmont Tench –
Piano/keyboard/orgel – gör helheten komplett och fyller ut eventuella luckor.
Scott Thurston – rytmgitarr/munspel – briljerar och skiner ikapp med solen. Ron
Blair – basgitarr – återvändande originalbassist. Steve Ferrone – Trummor och
slagverk.
Omsider en fyrklöver där mina låtfavoriter gestaltas av i tur och ordning av
”Let Yourself Go” med skön rytm och en lugnande orgel som lägger sig som bomull
runt hjärtat. ”High In The Morning” där det arbetas fram en del svett med hjälp
av högoktanigt gitarrspel. ”I Should Have Known It” är det närmaste hårdrock man
kommer med tydliga Led Zeppelin riff. ”Good Enough” knyter ihop säcken på ett
elegant sätt. Precis som bluesrock skall spelas och man känner rännilar av
välbehag som sprider sig längs hela sin lekamen.
Hur skall man då bedöma en skiva som denna utan att skapa en konflikt? Mitt i
min iver och upphetsning upptäcker jag att samtliga 15 låtarna med alla sina u-
svängar och abrovinker har fått en släng av sleven. Det är ett gott tecken i
skyn. Att skapa något så nydanande och inte luta sig tillbaka på gamla lagrar
måste i rimlighetens namn belönas, men samtidigt kan man aldrig veta om något
ännu bättre väntar runt hörnet. Skalan från en klassiker via excellent, mycket
bra, kort och gott bra eller kanske bara lite över genomsnittet är inte helt
enkel att bemästra. Därför känns svaret som en befrielse då det är lika enkelt
som genialiskt och kommer så plötsligt och helt överraskande – ”Mojo” är helt
enkelt tillräckligt bra.
Thomas Claesson
Fotnot : Mojo är ett diversifierat uttryck med positiv innebörd. Här ryms
självförtroende, sexuell attraktion, charm, sällskaplighet och till och med
magi. Enkelt sagt: om man vet med sig att man har en mojo som fungerar, ja då
ligger man bra till i förhållandet med det motsatta könet (eller vad som
föredras).
