En bluesigare giv
- Pain Of Salvation ”Road Salt One” (Inside Out/EMI)
När jag först hörde att PoS skulle släppa nytt så blev jag glatt överraskad, tre år efter Scarsick som jag inte riktigt gillade. Sedan hörde jag att de bestämt sig för att gå tillbaka till ett äldre, mer 70-talsinspirerat garagesound. Jag hörde då också Ep:n Linoleum som väckte mitt intresse inför albumet. Men sen fick jag reda på att de skulle vara med i Melodifestivalen. Då blev jag ytterst tveksam, jag ville verkligen inte att de skulle sälja ut sig på det viset. När sedan låten var en extremt lugn ballad, Road Salt, så blev jag lite smått arg för att de inte valt en bättre låt med lite drag i så de kunde ha vunnit hela skiten. Detta var i alla fall mitt utgångsläge inför den nya skivan, jag hoppades verkligen att de skulle imponera på mig, efter besvikelsen i melodifestivalen.
Vilken tur då att herr Gildenlöw har koll på vad han gör med sitt band! Den här skivan är faktiskt riktigt bra. De som gillar PoS känner igen sig, men de har också förnyat sig framför allt vad gäller deras sound, precis som utlovat. Det är stundtals skitigt, deprimerande, hårt och otroligt vackert. Trummorna låter som soptunnor med slappt spända skinn på, vilket är riktigt skönt på denna skiva. Gitarrerna leker fint över halsen med ett råare och inte så metaldistat ljud som förut. Pianisten har otroligt fina passager att spela, vilket jag kunde sakna i PoS:s äldre material stundtals. Skivan innehåller också inslag av många olika genrer, och Pos behärskar dem alla väldigt bra, alltifrån cirkusmusik i tretakt i Sleeping Under The Stars till en riktig bluesdänga i låten Tell Me You Don’t Know. Sedan måste jag nämna Daniel Gildenlöw på sång. Jag har faktiskt svårt att komma på en bättre sångare som klarar alla olika genrer som PoS ägnar sig åt. Det är en av progressiv rock/metals allra bästa vokalister.
Några favoritlåtar på skivan är: No Way, Sisters (som dock låter skrämmande likt Nocturne), Darkness of Mine, Linoleum, Tell Me You Don’t Know . De låtar som inte riktigt håller måttet är Curiosity och Road Salt.
Betyget till Road Salt One blir starka 4/5 djävulshorn. Det är stundtals perfekt, olidligt vackert och riktigt bra musik. Anledningen att det inte blir en femma är för det första att jag ibland saknar deras gamla stil. Nu har man i och med nylanseringen av det nya soundet också inriktat sig mer på sin image, i alla försök att nå ut till en bredare publik. Den andra anledningen är att alla låtar inte är toppmaterial, det finns vissa låtar som inte riktig hör hemma på skivan.
Martin Engström
