Tillbaks där allting började
- Levon Helm ”Electric Dirt” (Caroline/EMI)
Att visa respekt för äldre och framlidna är en självklarhet. Att en man som
Levon Helm både har överlevt och medverkat på Woodstock-festivalen väcker
dessutom en känsla av beundran och ödmjukhet. Den snart 70-åriga trumslagaren
från Arkansas hade bästa stolen inom synhåll när han 1969 sjöng med sitt band
vars namn var just – The Band.
Första sången ut blir ”Tenesse Jed” med signum Jerry Garcia i salig åminnelse.
Musik skapad för ett par solglasögon – med så svart glas att ingen ens vet ditt
namn – en blå-tonad Fat Boy (Harley – Davidson) och några mil asfalt. Den
amerikanska drömmen är förverkligad. Du är fri som fågeln och ingenting kan
stoppa dig på prärien när du glider fram i en oemotståndlig Greatful Dead-anda.
Två stycken Muddy Waters melodier ”Stuff you got to watch” och den ack så
sanningsenliga ”You can’t lose what you ain’t never had” är en självklarhet i
dessa sammanhang. Den förra en lunkande visa ackompanjerad av dragspel och
tacksam refräng som inbjuder till allsång. Den senare med en mandolin som
huvudinstrument vars närvaro skapar en exceptionell fridfullhet.
En träkyrka i södern med gospel som dånar mellan väggarna. ”Move along train”
och den formidabla ”When I go away” glänser båda i skenet av kyrkans
kandelabrar. Helm’s lantliga helighet växer ikapp med körens svävande ande,
vilket gör helheten till något som griper tag i både kropp och själ. Man måste
ha ett hjärta av sten för att inte ryckas med i den totala hängivenheten som
återspeglas här. Ett sista moment innan det hela är över.
Helm’s röst är inget annat än ett släpande, skrovligt läte som återuppväcker
decennier av sånger, lika ärligt och sant som tidens obevekliga klocka. Det
finns över huvud taget ingen elegans, förutsatt att man inte räknar mänsklig
värdighet och integritet som en värdefull dygd.
Helm förvaltar arvet från 60-och 70-talet med stolthet och finess. Inte mycket
har egentligen förändrats. Livet i södern är sig likt. Grodorna kväker i
Louisianas träskmarker och syrsorna öronbedövande spelande fortgår som det
alltid gjort. Helm återupplivar och målar upp musiken precis som den skall vara.
Att komponera odödliga mästerverk som The Band’s tidigare ”The Weight” eller
”The night they drove old Dixie down” låter sig visserligen inte att göras nu
för tiden. Helm kommer dock nära, så nära det går att komma.
Thomas Claesson
