Polerat och avslaget; stundtals småtrevligt
- Jill Johnson ”Music row II” (Lionheart/Universal)
På albumet med det fantasifulla namnet ”Music Row II” har Jill Johson samlat några av sina ”största favoritartister, inspirationskällor och låtar genom tiderna!” och lyckats skapa en skiva som i sina stunder faktiskt är lite småtrevlig. Om man inte lyssnar alltför intensivt, vill säga. För då hör man att allting låter lite för perfekt och lite för rent. Det känns inte som att musikerna och sångerskan har någon riktig kontakt och det finns inte heller mycket fantasi eller nyskapande vad det gäller utformningen av låtarna.
Bruce Springsteens ”No Surrender” går 110 kilometer för fort och fungerar som ett utmärkt exempel på hur en fantastisk låt och text tolkas och behandlas helt utan finess. Det är synd eftersom Jill Johnson med sin röst har förutsättningarna att skapa något riktigt bra.
Trots den finslipade ytan och de något fattiga tolkningarna så är skivan stundtals ganska trevlig och inte på något sätt dålig, det är bara svårt att trycka bort rösten i huvudet som säger att de flesta av låtarna har gjorts mycket bättre av många, många andra. Men ”Music Row II” vänder sig kanske till de som inte orkar leta upp dessa versioner utan nöjer sig med en lite blekare, lite tamare och ganska mycket tråkigare variant.
Sebastian Ferm
