Musik totalt utan risktaganden
- Mayday Parade ”Anywhere but here” (Fearless/BAM)
Jag kommer ihåg när jag blev helt förlorad i Metallicas ”Kill ’em all”. Jag var i yngre tonåren och stod, med uppspärrade ögon och öron, på fritidsgården och lyssnade. Vi sa inte ett ord. Hade aldrig hört dess like. Som nyvunna, extatiska fans missionerade vi vilt, hårt och för alla som inte ville lyssna.
En dag stötte jag på en av de äldre musikerna på orten, förmodligen någon ”gammal 25-åring”. Efter att han hört mitt uppspelta pladder och några låtar, tittade han bara på mig, log och sa; ”ja, dom är väl ok, men varför inte lyssna på Sabbath, dom är ju originalet”. Jag idiotförklarade honom (givetvis) på en tusendels sekund, ”Sabbath, vad är det för seg gubbmusik? Metallica är bäst!!”
Nåväl, några år senare kunde jag konstatera att han både hade rätt och fel. Men framför allt hade jag lärt mig att det alltid finns en förhistoria. En förhistoria som inte går att välja bort och som givetvis styr uppfattningen av ett bands originalitet och nyhetsvärde.
Nu sitter jag här, några decennier äldre än de där ”gamla 25-åringarna”, och lyssnar på ett band som heter Mayday Parade. Deras senaste platta heter ”Anywhere but here”. Och jag blir bara trött. Bara en sådan sak att de kallar det ”pop-punk” får mig att må illa. Punk?? Hallå, senast jag kollade handlade punk om något helt annat, men det var ju strax efter Dacke-fejden, i och för sig. Fattar inte varför bolaget försöker sälja in dem som tuffingar med punkattityd när de ser ut som om de skall spela på kyrkans ungdom på fredag. ”Men skit i det, hur låter skivan?”, undrar du?
Ja, den låter ungefär så illa som den är förpackad. OCH det finns redan några tusen band som låter EXAKT likadant. Inte en ton, inte ett anslag sticker ut. Det är musik totalt utan risktaganden. ALLT är klonat och låter som ett klassiskt, stort fjäsk för den allrådande (ja, i deras värld) kommersiella radion.
Så vill du klona något? Ring skivbolagen, de är experter på det. Det enda som är mayday med den här plattan är betyget. 1,5. Och då är jag på mitt bästa humör …
Hasse Carlsson
