Bonafide kan bli riktigt farliga
- Bonafide ”Something’s Dripping” (Black Lodge/Sound Pollution)
Så sent som i somras hörde jag det här Malmöbandets nu 2 år gamla debut för första gången. Jag hade då laddat min bärbara med precis nyinköpta Chickenfoot plus några plattor jag fått från Sound Pollution. Efter lite zappande i blindo så fastnade jag vid något Black Crowes/Faces-doftande, AC/DC-riffande; med genialt enkla refränguppbyggda melodier. Aha där är min nya skiva, tänkte jag. Men låter inte Sammy Hagar lite som Chris Cornell? Jo, lite skumt var det. Men bra. Väl hemma insåg jag att de där låtarna inte alls fanns på Chickenfoots skiva utan på plattan med…Bonafide!
Bonafide har vid det här laget snurrat fler varv i spelaren än min Volvos varvräknare kan uppge på mätaren. Jag har rekommenderat alla jag känner, som åtminstone har något musikintresse, att lyssna på första plattan. Vissa skivor bara ”är” bra. Musiken liksom kryper under skinnet, man får gåshud, utan att man för den skull sett omslaget eller bandets image innan. Det kallar jag äkta musik. Då skit det samma att man kan höra en och annan AC/DC-gitarr. Vem skulle gnälla, förutom gitarren då, ifall en ny kille kunde spela som Jimi Hendrix? Då är det inte plankning – det är en hyllning. Man för arvet vidare.
Häromveckan landade ”Dirt Bound”, första smakprovet från nya albumet ”Something’s Dripping”. Fy f*n vad bra! Det var länge sedan jag satte en ny låt på repeat, på repeat. Det är precis så här en riktig Bonafide-rökare ska låta.
Pontus Snibb, bandets ovanligt begåvade sångare, gitarrist och låtskrivare är tydligt influerad av ovan nämnda band. ”Something’s Dripping” är producerad av Chips Kiesbye som bla har Hellacopters på meritlistan. Teknikern Henryk Lipp har jobbat med DAD och Thåström. Soundet har blivit fetare, nu är det mindre ”young Angus Young”-gitarrer. Det känns som om man försöker hitta en mer egen stil. Ändå saknar jag lite av det garage-enkla från debuten. ”Elvis Chapel Blues” är ett trevligt undantag som för tankarna till Sammy Hagars gamla Montrose.
Sammanfattningsvis är det här en bra platta. Den förra var jämnare som helhet men tunnare i produktionen. Den nya har å andra sidan ett mer dynamiskt sound. Ett stampa plattan i botten-tryck som i låten ”Dirt Bound” visar vad de går för, och nu längtar jag efter att få se dem live. Airbourne får ursäkta – Bonafide kan bli riktigt farliga.
I november drar bandet på Europa-turné och är åter till Sverige för några spelningar strax innan jul. Fredag! 25:e! Så vad väntar ni på? Köp – men missa inte första plattan…
Peter Dahlén
*Klicka på skivomslaget här ovan för att komma till Bonafides officiella hemsida*
