U2:s senaste
- U2 – No line on the horizon (Island/Universal)
Mer är fyra år har gått sedan ”How to dismantle an atomic bomb”. Skivan som enligt Bono själv var bandets första riktiga rock’n’roll-platta. Jag skulle nog vilja påstå att U2 alltid haft lite av den irländska rocken i botten även om de ibland experimenterat med själva produktionen. Bonos röst och The Edges särpräglade gitarrspel utgör den röda vävda tråden som blir till en igenkännande matta. Till sin hjälp har de även på denna platta producenterna Brian Eno, Daniel Lanois och Steve Lillywhite. Så långt är allt frid och fröjd; men de här herrarna måste ha ryckt i helt olika trådar för denna gång känns resultatet väldigt spretigt. Det som stör ljudbilden en aning är, bland annat, de lite tråkrockiga låtarna ”Stand up comedy” och Kravitz-doftande singeln ”Get on your boots”.
Bandet blickar mot Afrika och Mellanöstern, och mot den där osynliga linjen där havet möter himlen; den platsen de beskriver i titelspåret. Skivan spelades in i både i Marocko, New York, London och hemma i Dublin, i den egna studion, och det verkar som om man vill variera sig för att motverka förutsägbarheten; ändå är det de ”typiska” U2-låtarna ”Magnificent”, ”Moment of surrender” och ”Breathe” samt balladerna ”Unknown caller”, ”I’ll go crazy if I don’t go crazy tonight”, ”White as snow” och ”Cedars of Lebanon” som håller hela vägen. På andra sidan av tråden finner vi ytterligare tre utstickande alster. Det inledande monotona titelspåret saknar nästan helt melodi och är allt annat än publikfriande. Långsamma ”Moment of surrender” klockar in på sju och en halv minut. Den visar sig, efter några varv, vara en mäktig hymn som bara växer och växer efter varje lyssning. Österländska ”Fez – being born” är en elektroniskt uppbyggd, väldigt experimentell och överarbetad sak. Ganska vågat, för att vara Bono & Co, och bitvis en riktigt nyskapande kompott av världens kanske största arenaband genom tiderna; men U2 satsar trots allt många av sina bästa kort och levererar ett album med många ess i leken. Köp!
/Peter Dahlén
