Halestorm ”The Strange Case Of…” (Atlantic/Warner)
Pennsylvaniabandets debutskiva hade det lilla extra och undertecknad deltog med stort engagemang i hyllningskören och finner ingen anledning att byta åsikt om Halestorm anno 2012.
Inledningen på The Strange Case Of… är adrenalinfylld med riviga Love Bites (So Do I) med ett för bandet ovanligt tungt riff kryddat med ett smaskigt gitarrsolo och en kaxig låttext med minnesvärda rader som exempelvis ”that bitch can eat her heart out”…
Mz. Hyde är också en – i sammanhanget – aggressiv rackare med en grymt bra refräng och framstår som en av skivans absoluta höjdpunkter.
Efter de två inledande glädjespridarna är det trist att konstatera att i I Miss the Misery (yep, ännu en bra text) har bandet tagit till en väl simpel singalong-refräng.
Freak Like Me är nära besläktad med Mz. Hyde men trots rejält med attityd lyfter den aldrig riktigt över godkänd nivå.
Vid det här laget kommer en tre låtar lång ”andningspaus” som inleds med Beautiful with You, en godkänd låt som garanterat är skriven för amerikansk radio. Det sistnämnda kan också sägas om halvballaden In Your Room. Jag är ledsen, men jag måste säga att de här båda låtarna känns som slöseri med Lzzy Hale och hennes härliga röst. Nej, bättre att låta exempelvis Pink ägna sig åt låtar som dessa, tack.
Kan tyckas att jag säger emot mig själv med följande rader, men so what: pianoballaden Break In är något av det vackraste mina öron någonsin tagit del av och jag kan bara konstatera att Lzzy har mig nere för räkning och jag vill inte resa mig…
Rock Show är ännu en radioanpassad rockdänga, som även om den är helt okej inte lever upp till vad ett Halestorm på toppen av sin förmåga kan prestera och dessutom är texten förvånansvärt simpel.
Daughters of Darkness fortsätter tyvärr textmässigt på den inslagna vägen med en text som inte är i närheten av vad den borde vara. Det ska dock sägas att om man siktar på att höras världen över finns här förutsättningarna för att lyckas: småriviga gitarrslingor blandas med en nanananana-refräng som klibbar sig fast likt tuggummi.
Yes! En välbehövlig uppryckning kommer i form av You Call Me a Bitch Like It’s a Bad Thing, vilken inleds med det rivigaste i gitarrväg som bandet fått till hittills och som titeln antyder är texten härligt uppkäftig.
American Boys får det inte direkt att kittla i brallan och än en gång är det texten som räddar en i övrigt ganska standardmässig rocklåt.
Stämningsfulla halvballaden Here’s to Us är en fin avslutning på en skiva som pendlar mellan toppklass och ”medelsvennigt” och därmed är svår att betygsätta på annat sätt än vad jag gjort.
Det är heller inte konstigt att Halestorms musik spretar åt alla möjliga olika håll, för lyssna bara på cover-ep:n ReAniMate med låtar av The Beatles, Skid Row, Lady Gaga, Temple Of The Dog, Heart och Guns ‘n’ Roses.
För övrigt anser jag att duettballaden Private Parts med Lzzy och James Michael (Sixx A.M.) i huvudrollerna borde ha fått plats på den ordinarie utgåvan och inte bara på deluxevarianten.
Om du inte gett Halestorm chansen tidigare eller kanske inte ens hört talas om bandet så har jag bara en sak att säga: your ears are in for a treat!
Magnus Bergström
Fotnot: Halestorm är Sverigeaktuella i höst med en Stockholmskonsert.
