nyaskivor.se

Lacuna Coil ”Dark Adrenaline” (Century Media/EMI) 

        I butik: 25 jan

Lacuna Coil är ett italienskt goth/rock/metal-band som bildades i Milano redan 1994 och i början av karriären var man kända under namn som Sleep of Right och Ethereal.

Lacuna Coil består idag av de sex medlemmarna Cristina Scabbia (kvinnlig ”lead” sång), Andrea Ferro (manlig ”lead” sång), Cristiano Migliore (gitarr), Marco Biazzi (gitarr), Marco Coti Zelati (bas/keyboard) och Cristiano Mozzati (trummor). De har sedan de bildades gett ut fem studioalbum och två EP-skivor (medium play), varav det senaste albumet, ”Shallow Life”, kom ut 2009. Deras musik är inspirerad av det gotiska bildspråket och man använder sig av melodiska gitarrslingor, samt skiftar mellan ljus sång (Cristina) och mörk sång (Andrea). Man har även ibland vissa inslag av mer poppiga toner i musiken, fast då inflätat i de normala ljudkulisserna, där rock, hårdrock och metall regerar. Men man har tack och lov hoppat över de obligatoriska insticken av (onödigt) growl som många andra musikalisk besläktade grupper och branschkollegor tillämpar.

Lacuna Coil säger själva att de är inspirerade av Paradise Lost, Tiamat, Septic Flesh och Type O Negative! Men trots gruppens inspirationskällor, så ska man nog för att kunna gilla Lacuna Coil till fullo, helst också gilla musikakter som t.ex. Sirenia, Evanscense, Nightwish och jämförbar musik! Själv är jag ett inbitet och hängivet Lacuna fan som i princip gillar allt de ger ut! Deras blandning av mörkt och ljust, hårt och mjukt, omväxlande kvinnlig och manlig sång, hårda gitarrer och keyboard gör ju att de, trots att de påminner om andra grupper, ändå har sitt eget signum i både stil och utförande! Man hör direkt att det är det är de som spelar!

På denna nya skiva finns även en mycket intressant tolkning av R.E.M: s gamla slagdänga, ”Loosing My Religion”, som i Lacuna Coil’s version låter mycket mer som Lacuna än R.E.M. Man har förvisso gjort någon enstaka cover tidigare, och ett exempel är ju Depeche Mode-låten ”Enjoy The Silence” som man gjorde en intressant version av på albumet ”Karmacode” som kom 2006!

På “Dark Adrenaline” låter det som vanligt och man vet vad man får och man behöver aldrig bli besviken på italienarna. Producent på detta album, förutom Lacuna Coil själva, är Don Gilmore (Linkin Park, Bullet For My Valentine, Duran Duran, April Lavigne)! Man kan inte ta miste på det inarbetade och patenterade Lacuna-soundet och jag tycker nog att detta är ett väldigt potent och bra album, på alla sätt och vis! Hårda metallspår, varvad med melodisk och mörk gothtyngd rock!

Men gillar man inte ett musikaliskt arbetssätt som innebär att man flätar ihop tre-fyra olika musikuttryck i en och samma låt, ja då är detta nog inte rätt recept! För Lacuna Coil är lite av den hårda musikens blandgodispåse!
Men trots detta är det de hårdaste låtarna på albumet som också är de bästa, även om en oinvigd lyssnare kanske tycker att allt nästan låter likadant!

Bäst på albumet är låtarna ”Trip the darkness”, ”Against you”, ”Upsidedown” och ”Intoxicated”, sämst är skivans längsta (och även segaste) spår, ”My spirit”, som inte riktigt håller måttet, trots ett långt och pampigt outro!
Skivans joker och utropstecken får bli coverversionen av den gamla hitlåten ”Losing my religion”! Ett musikstycke som blir en mycket intressant och behaglig skapelse när den ikläder sig Lacuna Coil-skruden!

För mer info, se Lacuna Coil:s webbsida lacunacoil.it

I min värld är detta ett mycket bra album, men så är jag också ett Lacuna Coil-freak ända ut i fingerspetsarna!

Benissimo, Lacuna Coil, Benissimo!

Roger Skoog

Black Lips ”Arabia Mountain” (V2/Cooperative/Universal)

Flowerpunkarna i Atlanta-bandet Black Lips har ibland blivit mer omtalade för sina vilda liveshower (som bland annat har innehållit spyor, urin, nakenhet och brinnande gitarrer) än för sin musik. Ibland har det varit befogat, och jag tycker att vissa av låtarna från de gamla skivorna växer i liveversionerna, snarare än på skivornas medvetna lo-fi-skrammel.

Med takt att bandet har utvecklats och man har lärt sig spela har de på senare tiden vågat ta steget från det värsta skramlet och börjat klä låtarna i mer välproducerade kostymer.

På ”Arabia Mountain”, bandets sjätte skiva, har man gått ännu ett steg längre och anlitat hippa Mark Ronson som producent, även Deerhunters Lockett Pundt har producerat ett par låtar.

Och man har fått till en riktig fullträff. Skivan virvlar av pigga pophits som Beatles själva inte hade kunnat skriva bättre, blandat med psykadeliska 60-talsrökare och allmänt svängigt röj. Hela tiden med skitigheten i behåll och punkglimten i ögat.

De mesta uppenbara låtarna är inledande ”Family tree”, ”Modern art” och ”Go out and get it”, och till alla tre låtarna finns grymma musikvideos som man kan se om och om igen.

En av 2011 år bästa skivor!

Marcus Johansson

Eternal Gray ”Your Gods, my Enemies” (Season of Mist/Sound Pollution)

Om man ser det som sin uppgift att stoppa in så många riff som möjligt i en låt krävs det fingertoppskänsla, så att ekvilibrismen inte sker på bekostnad av låtarna. Vid första genomlyssningen av Your Gods, my Enemies är det just låtar som jag börjar längta efter. Det spretar åt olika håll och hänger inte ihop, och kanske är det därför som jag får en känsla av att allt flyter på i ungefär samma tempo, trots takt- och tempobyten, men någonstans runt titellåten och efterföljande Unlabeled börjar det ta sig. Där faller bitarna på plats och alla meckiga prylar fungerar som just låtar, och Blind Messiah är rentav ett litet mästerverk där mina tankar går till Nevermore. Plattan kräver en del av lyssnaren men växer till sig med antalet genomlyssningar, så fans av Nevermore och Meshuggah bör ge den en chans, även om de inledande låtarna i mitt tycke aldrig riktigt får alla bitar på plats. Mer variation på sången skulle också hjälpa till att lyfta låtarna.

Avslutande elektroniska bonusversionen av Never waits känns helt onödig tills jag konstaterar att tillsammans med Lucifer Dance, Chris Laneys Ibiza-remix av Candlemasslåten Lucifer rising, så kommer den att göra kl. 02.30 lördag natt med polarna och för många öl roligare.

Jonas Andersson

Trouble Boys “Bad Trouble” (Ball & Chain/Border)

Detta är en skiva som doftar väldigt mycket Dave Edmunds, Nick Love, Rockpile och The Refreshments!  Orsaken till denna omständighet är faktiskt väldigt enkel och stavas – Billy Bremner! Sångaren och gitarristen i Trouble Boys har ju ett förflutet i de båda grupperna Rockpile och The Refreshments, dessutom har han ju även kompat de gamla Rockpile-kompisarna, Dave och Nick, på deras soloskivor! Billy som även har trakterat sin gitarr i gruppen The Pretenders, samarbetar i Trouble Boys med den gamla Ducks Deluxe och Tyla Gang-medlemmen, Sean Tyla (sång och gitarr).

Förutom dessa båda brittiska rockrävar, återfinns även en av grundarna av The Refreshments, Micke Finell (som även han har spelat tillsammans med Dave Edmunds), i Trouble Boys (saxofon, sång & gitarr)! I gruppen ingår även trummisen Ingemar Dunker (ex. Niklas Strömstedt, Ulf Lundell, Louise Hoffsten, Perssons Pack, Roffe Wikström, Jakob Hellman), samt basisten Tommy Cassemar (ex. Ulf Lundell, Roxette, Roffe Wikström, Jerry Williams, Mikael Rickfors, Totta Näslund, Grymlings, Mick Taylor, Steve Gibbons, Graham Parker m.fl.).

Bad Trouble är den svensk-brittiska supergruppen Trouble Boys debutalbum! Bad Trouble som är inspelad i Sound Control Studios i Skutskär innehåller tolv medryckande rocklåtar och gillar man pubrock, partyrock och rock’n’roll så är detta verkligen en riktig kalasplatta!

En platta för buggdansen, raggarbilen, eller festen där hemma! Glad rockmusik med hög igenkänningsfaktor a la The Refreshments/Dave Edmunds/Rockpile och Ducks Deluxe! Ohämmad rock’n’roll och pubrock, försedd med små stänk av blues och country

Bästa låtarna är: ”Bad Trouble” som är en sydstatsdoftande rocklåt med små små Bachman-Turner Overdrive-vibbar, ”Stop loss shuffle” som är en modern rocklåt med stor allsångs- och partyattityd, ”Pink Cadillac” som låter som en 24-karats reinkarnation av The Refreshments/Rockpile och som gungar gott, samtidigt som den påminner lite om gamle Billy Swan (!), ”Bit of everything” som är en riktig boogierocklåt med lite lätt Status Quo anstrykning, samt ”In a heartbit” som doftar mycket The Refreshments/Rockpile med lätt boogiekomp, samt ”I never thought” som påminner mycket om den gamla engelska rockabillygruppen på 1970–80-talet, Matchbox!

En annan hyfsad låt på skivan, ”Demon road”, påminner bitvis väldigt mycket om Randy Bachman (B.T.O)! Många av låtarna på skivan påminner faktiskt ofta om något annat och detta gör att det hela känns bekant och familjärt redan från första lyssningen!

Gillar man ett konstant gungande rockkomp, med stor buggpotential och gedigen rock’n’roll-känsla, samt gillar The Refreshments, Rockpile, Dave Edmunds och liknande musik, ja då är detta nog den optimala partyplattan för DIG!

En klockren skiva för förfesten, för festen, för efterfesten, för raggarbilen, för myssoffan eller för dansgolvet! Cassemar, Dunker, Bremner, Finell och Tyla rockar fett och skivan håller en hög lägstanivå och levererar en rejäl dos av både glad rock’n’roll, pubrock och boogierock! Intressant, glad och danssant är orden!

Detta är en rock’n’roll-skiva för alla och envar, unga som gamla!

“These boys are real trouble! Trouble Boys, rock and bad trouble! Bad Trouble, rock and rock & roll!”

Roger Skoog

Kate Bush ”50 Words For Snow” (Fish People/EMI)

Kate Bush överraskar mig ordentligt på detta pianodominerade album. Rösten är mognare och har en mörkare lyster, tempot är lugnt och arrangemangen är stramare än vad jag upplevt att det varit tidigare, och nu med pianot i fokus. På albumets sju spår framträder musik som skapar stämningar och passar bra för många av dagens stressade själar. Albumets första spår Snowflake är ett utmärkt exempel på detta - då röst, piano och melodi virvlar runt som en snöflinga på väg någonstans. På Lake Tahoe har Kate lånat in två manliga klassiska sångare som skapar en spänning när deras skolade röster matchas mot Kates bluesigare ton. Misty är tretton minuter musikalisk meditation med ett ursnyggt stråkarrangemang i botten.

Min personliga favorit är i första hand jazzinfluerade Wild Man där trummisen Steve Gadd och Danny Thompson på kontrabas medverkar och höjer kvalitén ytterligare med sitt täta samspel. Snowed In At Wheeler Street är en skön duett med Elton John, och på det lekfullt rytmiska titelspåret 50 Worlds…  medverkar skådespelaren och författaren Stephen Fry.

50 Words For Snow avslutas som den börjar, med lugna värdiga Among Angels.

Kate Bush har nog aldrig riktigt platsat i min musikvärld. Nu gör hon det med dessa Femtio Ord Om Snö. Kanske dags att krypa till korset och kolla in nyutkomna samlingen Directors Cut från i höstas.

Bengt Berglind

Eric Sardinas and Big Motor ”Sticks & Stones” (Provogue/Mascot/Border)

 
 
Jag är egentligen ingen större vän av den ursprungliga Delta Bluesen spelad på det traditionella sättet. Icke desto ty har Sardinas första album ”Treat Me Right” från 1999 och för den delen även ”Black Pearls” genom åren bitvis snurrat rätt så intensivt på skivtallriken. Det kan mycket väl bero på att respekten för rotbluesen är för stor för att kunna ignoreras.

Den Florida-bördiga Sardinas för generna vidare och med ‘Sticks And Stones’ vidareutvecklar han sina musikaliska tankebanor enligt det gamla sättet genom att spela på resonatorgitarr. Med en vandring i Rober Johnsson fotspår i en inte alltför avlägsen tidsepok avlägger Sardinas sin tolkning med inslag av både boggie och country.

Även om ‘Cherry Wine’ öppnar föreställningen med klara Johnny Winter-anslag, så tar det tungt bluesbaserade andraspåret ‘Road To Ruin’ helt över föreställningen. Den ylande slidegitarren och den raspiga rösten är två parametrar man måste baka in i helhetsintrycket utan att darra på manschetten.

‘Through The Torns’ är enligt min åskådning det bästa spåret. Mer genuin blues än så är svår att fånga. Instrumentala ‘Behind The 8′ visar dels att Sardinas är en mästare att hantera sin Dobrogitarr och dels att det finns melodier som det inte går att sjunga till även om man kunde.

‘Make It Shine’ är en pärla om än inte svart. ‘Godness’ ger den rätta känslan av att vara ute i det fria. Det är trots allt där Sardinas trivs allra bäst. Det visade inte minst hans framträdande på 2009:års Sweden Rock Festival som jag hade äran att bevista. För övrigt en festival jag varmt kan rekommendera.

Det kan bitvis bli lite för mycket ‘bomullsplockning’ bland strängarna på ”Sticks And Stones” vilket sänker omdömet 1/2 poäng. Något som däremot ger Sardinas full kredit är utstrålningen och att han ser ut som en korsning mellan Jack Sparrow och Åskgudens son.

Thomas Claesson

The Unthanks ”Diversions vol. 1 – Songs of Robert Wyatt & Antony & The Johnsons” (Rough Trade/Border)

Ska man genrebestämma denna kvartetts musik så är det lätt att krångla till det. Men låt oss försöka. Unthanks har sin rötter i engelsk folkmusik men är på väg att korsa detta med klassisk kammarmusik. Modern folkkammarmusik är inte bra, men det får duga tills vidare.

Syskonparet Rachel och Beckys röster virvlar runt varandra ständigt omgivna av pianon och stråkar. På detta livealbum inspelat i Union Chapel i London tolkar gruppen Anthony And The Johnsons och Robert Wyatt med skiftande resultat.

De sex inledande sångerna kommer från Anthonys album I Am A bird Now och är ballader. Detta är gruppens tolkningar och tillför egentligen ingenting. De är snyggt framförda men Anthonys original har en spröd skärpa som inte finns här.

Det blir mycket bättre i Robert Wyatts åtta kompositioner. Plötsligt finns det en dynamik i musiken som är både spännande och vacker. Röster, pianon, keyboard och stråkar samverkar nu och bygger en strålande ljudvägg som lyfter fram storheten i Robert Wyatts musikskapande. Leta gärna fram hans musik om du vill utveckla ditt egna musiklyssnade.

Jag kommer inte att sitta och längta efter Diversions vol.2, det är säkert. Då plockar jag hellre fram något med Robert Wyatt , till exempel Cockooland eller Comicopera.

Bengt Berglind

The Barreracudas “Nocturnal Missions” (Douchemaster/Border)

Gör så här! 

Ta en helt vanlig gryta!

Häll sedan i en valfri dos av musikstilar som new wave, punk, rock och glamrock!

Rör sedan om!

Tillsätt sedan en medelstor portion av Cheap Trick, New York Dolls, Dwight Twilley, Ramones, The Damned och Chris Spedding, krydda sedan lite försiktigt på toppen av det hela med lite T. Rex surrogat! Släng sedan i en nypa bristande talang och fantasilöshet!

Rör sedan runt med en kraftig slev i grytan, gärna så kraftigt att det skvätter åt alla håll!

Ja, nu sitter ni där med en anrättning som innehåller någon sorts meningslös glamrock-pop-punk substans som jäser över kanten åt alla håll! En ihopblandad och uppkokt produkt som är ungefär lika meningslös som Eldorados blaskiga läskedrycker! Billigt, men mindre bra, även om det hela påminner om något bra i sina bästa stunder!

“Nocturnal Missions” låter som en coverskiva från en grupp som försöker tolka allehanda musikintryck från sjuttio- och åttiotalet! Musiken som man försöker efterskapa har man förmodligen hört på gamla kassettband! Typ sådana som man kunde köpa på bensinstationer under 1970–80-talen! Kassettband som bara innehöll en massa kassa anonyma coverartister som ibland nästan lät som originalartisten, men bara nästan! Ibland så påminde även dessa låtar om något som man kanske kände igen, men bara ibland! Man blev faktiskt nästan lika glad av musiken från dessa coverband, som när bilsteron gjorde en rejäl bandsallad av bästa favoritbandet!

Denna skiva låter hela tiden som något annat, för det finns ingen riktig egen identitet! Ord som – Varför? Nej! Pust! – dyker upp i huvudet! Ord och yttringar som tyvärr får dunsta ut fritt i atmosfären utan någon åtgärd alls!

Man serveras diverse allsångs pop-punk a la 70-tal! Cheap Trick-vibbar som även överstegrar i en ytterst medioker Cheap Trick-lustmordscover av låten ”Come on come on” och i låten ”Baby Baby Baby” har man till och med lyckats få in ett komplett stulet intro från Billy Idols låt, “Dancing with myself”, vilket sedan visar sig vara det enda som var bra i hela låten! Ha ha!

Det enda som är bra med denna skiva är att det åtminstone påminner om musik som man kanske tycker är bra! Men det hela är lite väl amatörmässigt, ihåligt och skramligt för min smak! Men det kunde ju faktiskt ha varit ännu sämre!  Nu orkar man ju åtminstone lyssna genom hela skivan, åtminstone en gång, kanske till och med två gånger, trots att man inte gillar innehållet fullt ut! Detta är ju en insikt som jag kan ta till mig!

Jag tar därför en rejäl klunk av Eldoradodrickan och ger musikvärldens motsvarighet en låg tvåa i betyg! 

Roger Skoog

Hate Gallery  “Viva La Resistance” (North&South/Playground)

Albumet ”Viva la Resistance” som släpptes den 28 november 2011 är uppföljaren till det kritikerrosade debutalbumet ”Compassion Fatigue” från 2008, som av brittiska Kerrang kallades ”Årets platta i sin genre”!

Punk, rock och hårdrock i en magnifik musikalisk pyttipanna-mix som gör att det spritter i hela kroppen – det är riktigt bra och det svänger gott!

Hate Gallery är Janne Jarvis (sång & bas), Rickard Lundell (gitarr), Petja Lepola (gitarr) och Fredrik Kvarnebrink (trummor)! Albumet ”Viva La Resistance” är skriven och producerad av Janne Jarvis, som har en brittisk pappa och en finsk mamma, han är uppväxt i närheten av London, men bor numera i Stockholm!

Janne Jarvis säger följande om Hate Gallery och den musik man spelar:
”(Vi är) ett ganska internationellt band. Vi startade i London någon gång runt 2006-2007. Det var jag som är engelsk och min kusin Petja Lepola från Finland. Sen flyttade vi till Stockholm och de två andra medlemmarna Rille Lundell och Freddie Kvarnebrink är svenskar. Det märkliga är att vi alla har finska mammor. (…) – Det är väl hårdrock helt enkelt. Men inte så klassiskt svensk eller brittisk hårdrock. Mer progressiv, mer punk. Lite liknande Nine Inch Nails eller Queens of the Stoneage”.

Ja, detta är en musikalisk energibomb av högsta klass och skivan börjar i högsta tempo med tre av albumets fyra bästa låtar på en rad – ”Viva La Resistance”, ”The warning”, & ”Satellite”, den fjärde låten i sammanhanget heter ”Frequency”. Tyvärr håller inte skivan lika hög klass hela vägen, men helhetsintrycket av låtarna, musiken, energin och öset ger till slut ändå ett betyg som är mycket mer än godkänt! Punkigt, rockigt och ruffigt, men det är ändå väldigt fräscht med en tydlig ljudbild!

Klart sämsta låt på albumet är dock rockballaden ”Love Shine On” som känns lite malplacerad och det känns inte riktigt som att denna låt hör samman med de andra, utan det är mer en känsla av följande scenario: ”Fan, vi måste ha med en ballad också, vi slänger in denna överblivna låt, den duger nog!”

Betyget på detta album blir högt, men en sådan här skapelse ska premieras!

Jag gillar detta album som är fyllt till bredden med potent party-punk-rock, och det är verkligen fullt ös, energi och röjmusik nästan hela tiden!

För mer info om Hate Gallery se vidare på deras webbsajt hategallery.com.

Viva Hate Gallery!

Roger Skoog

Jimmy Cliff ”Sacred Fire EP” (Collective/Border)

Med risk att dra för stora växlar av denna underbara 6-spårs EP skulle jag vilja jämföra mötet mellan Jimmy Cliff och Tim Armstrong med mötet mellan Johnny Cash och Rick Rubin. Likt det jättelyftet Cash fick med sina American-inspelningar producerade av Rubin finns chansen att även Cliff får ett ordentligt lyft tack vare samarbetet med Armstrong. I vilket fall har samarbetet lett till en av 2011 års bästa skivor (borde ha varit på min best of lista, by the way). The Sacred Fire EP känns som en frisk fläkt från ett av de största namnen in reggaescenen. Och i likhet med tidigare Cash-inspelningar mixas här några få egna låtar med fin-fina covers - och precis som på Cash skivor är det coverversionerna som står ut och verkligen lyfter skivan (utan för den skull göra de egna låtarna dåliga).

Skivan inleds och avslutas med Clash-pärlan ”The Guns of Brixton”, en låt som passar Cliff som handen i handsken – fenomenal. Så pass fenomenal att jag dansar en omväg från stereon till fåtöljen. Egna pennade samhällskritiska ”World Upside Down” följer därefter. Sedan den fullständigt fantastiska versionen av Rancid-pärlan ”Ruby Soho”. Antagligen tappade producenten Armstrong (vanligtvis gitarrist och sångare i Rancid) hakan när hörde denna. En ruskig föreställning som visar att gammal är äldst och samtidigt visar vart skåpet ska stå. Efter denna uppvisning känns den egna ”Ship is Sailing” något tafatt. Den tidiga Bob Dylan-låten ”A Hard Rain’s A Gonna Fall” får sig en ordentlig reggaeuppfräschning. Avslutar gör som sagt en ytterligare version av ”The Guns of Brixton”, som dock inte håller lika hög klass som föregående.

Skivan finns släppt som CDEP och som 12” (med nedladdningskod). Personligen föredrar jag den ruskigt fina vinylversionen, som är en fint lysande röd alternativt grön vinyl paketerad i ett minimalistiskt mycket snyggt omslag. Hela skivan från paketering till musikaliskt innehåll är en ren njutning.

Lars Svantesson