nyaskivor.se

Jethro Tull ”Curious Ruminant” (InsideOut)

I oroliga tider är det tacksamt att det finns en viss musikalisk konsekvens. Ian Anderson tillhör dem som oavbrutet fortsätter att släppa högkvalitativ musik med sitt legendariska band Jethro Tull. Det är visserligen tveksamt om ”Curious Ruminant” någonsin kommer att nämnas i samma andetag som de riktiga milstolparna ”Aqualung” eller ”Thick As a Brick”, men en behaglig kontinuitet är ändå beaktansvärd.

Den här gången fylls luckan efter den legendariska gitarristen Martin Barre av den blott trettioåriga Jack Clark. Trots injektionen av nytt blod är dock Andersons dominans av denna flöjttunga utgåva sådan att Clark har små möjligheter att lysa. Detsamma kan sägas om de övriga medlemmarna. Ja, även om skivan är en påminnelse om de intrikata nöjena i Tulls lugnare stunder så står det fast att det är Ian Andersons soloalbum i allt utom namnet.

Albumtiteln är som det är vanligt med Jethro Tull tvetydig. Den syftar å ena sidan på en eftertänksam eller meditativ person och å andra sidan på idisslande däggdjur.

Andemeningen kan tolkas såsom att det är inspirerande att luta sig in i skymningen med förutsättningen att uppmuntra alla att observera, lyssna, läsa, ta till sig och reflektera över saker. Först då går det att förstå relevansen i förhållande till livets andra faktorer.

Kanske en dockteater i form av Puppet And The Puppet Master kan definiera tankeverksamheten. Tja, det är lätt att gå vilse i den glada melodin med dess sammanflätade piano och flöjtdans över en virvlande rytm innan de omfamnar dragspelet med en stor kram. Här finns det också en del att hämta om du gräver djupare i texten. Vem är det som drar i trådarna? Är det artisten på scenen som kontrollerar publiken eller är det publiken som på annat sätt kontrollerar artisten? Den överraskande hammondorgeln hoppar upp som gubben ur lådan under en kort sekvens och dockspelarens trevliga drag och lockelsen från publiken fortsätter att betaga.

Den musikaliska folkrockstilen är konceptet som hör hemma här och i Dunsinane Hill sjunger Anderson om en historisk sammansvärjning baserad på girighet och hat. En fascinerande lågmäld låt som tar lyssnaren på en stilfull ljudresa. Det finns uppenbara metaforiska referenser till Shakespeares Macbeth som här föreställs som intriger och svek mellan två politiska partibröder.

Frontmannen känner sig påtagligt bekväm i rollen som berättare. I synnerhet när melodin har en subtilt gungande ton över vilken den ikoniska flöjten gång på gång kan lägga gnistrande accenter. Exempelvis framstår The Tipu House som nästan lättfotad trots den bittra texten,

Den nästan 17 minuter långa Drink From The Same Well får anses som hjärtat av albumet. Det flödar genom olika musikaliska landskap och växlar från mjukt piano och flöjt till en pulserande indiskt influerad rytm. Dragspelsunderlaget, det jazzinfluerade flöjtsolot och den frodiga filmiska atmosfären gör detta till ett av de mest fantastiska musikstycken Anderson har skapat på flera år. Det tog 20 år att färdigställa verket och det var det värt.

”Curious Ruminant” är ett album fyllt av reflektion, djup och poetiskt mästerskap. Det känns som att Ian Anderson ser tillbaka på historien, på arvet och på själva livets resa. De lyriska temana är djupgående och tankeväckande. Flöjtspelet är något av det bästa på flera år och där är Ian Anderson ensam på fältet.

Thomas Claesson

Leaf Hound ”Once Bitten” (Repertoire)

Frank Zappa var på sin tid mycket produktiv. Han kunde emellanåt släppa tre album på ett år. Detsamma gäller inte för Leaf Hound som i och med ’Once Bitten’ ger ut sin blott tredje skiva sedan de bildades 1970. Visst är det anmärkningsvärt och en fotnot till bandet som döpte sig efter en lövtäckt hund som återvänt från de döda i en skräckhistoria av Ray Bradbury. På den tiden var Leaf Hound det engelska bandet som hade ett stort inflytande, men som kanske aldrig blev riktigt erkända själva.

Deras banbrytande debutalbum ’Growers Of Mushroom’ släpptes 1971. Har du det i din hand så kan du känna dig lycklig. Det är nämligen ett mycket eftertraktat samlarobjekt och dessutom får du på köpet en berusande blandning av hårdrock, psykedelika, stonerrock och blues i en mycket potent utformning. Lägger du örat mot marken kan du tydligt höra alla banden som de påverkade genom sin musik. Om inte Leaf Hound existerat så hade förmodligen hårdrockens gång genom sjuttio – och åttiotalet varit väldigt annorlunda.

Nuförtiden är det bara sångaren Pete French som återstår av den ursprungliga konstellationen. Trots att han är brittisk har han ändå en stark amerikansk accent som färgar musiken ganska kraftigt. De 13 låtarna levereras på ett uppfriskande och extremt underhållande sätt. Kombinationen av tung rock, här och var lätta stonerelement samt 70-talspsykedeliska mellanspel är tack vare den moderna produktionen väl omrört och skakat så att det välkända förflutna återupplivas på ett fräscht och oanvänt sätt.

Burn The House Down inleder albumet med rik och bred ’tappa brallan’- rock. Dra åt svångremmen för här blir det åka av. Vill du sjunga med redan nu, snälla gör det, känn dig fri. Entusiasmen är överväldigande när den tidlösa hårdrocken utan krusiduller gungar rakt framåt på ett behagligt gammaldags sätt. Gitarristen Luke Rayner riffar utan att tveka och tar sig in i medvetande på ett mycket övertygande sätt utan att för den delen ställa sig för långt i förgrunden.

Med lätta steg trippar Cinderella in i rummet och blickarna följer henne instinktivt. En låt värd att omfamna tack vare den skönt svängande rytmen. Bluesiga Broken Dreams går ner på en lägre växel när Peter Herbert lägger in sin gungande basgång. Frenchs kraftfulla lite raspiga sång anpassar sig med förtjusande charm och som stöd har han ingen mindre än sin son Dominic French på trummor.

Den bitterljuva balladen Watching Life’s Wheel är väldigt stämningsfull och känslomässigt realiserad. Ett genuint försök att dämpa ångesten som skapas av det moderna hamsterhjulet som vi lever i. Medan det levereras mid-tempo-låtar med jordnära element här och där så jagar Leaf Hound dig slutligen obevekligt genom gatorna med Yippie Ki Yay och det på ett nästan massivt maniskt sätt. Polissirenerna tjuter högt i kvarteren och wah-wah-pedalen ger ingen nåd.

Retrokunniga fans och musikälskare med en förkärlek för sjuttiotalsljud med nutida produktion kommer verkligen att njuta av ’Once Bitten’. Det finns inget ”nytt” med vad Leaf Hound gör, men du måste tänka på att de gjorde den här formen av (mycket) tung rock före nästan alla andra band och det duger gott även nu. 18 år efter senaste skivan (Unleashed) och mer än 50 år efter deras debut är Leaf Hound långt ifrån förbi sin kulmen. Deras högenergiska liveshower och det nya albumet är det bästa beviset på detta.

Thomas Claesson

Mostly Autumn ”Seawater” (Mostly Autumn/Border)

Ibland dyker album upp ur tomma intet. Att det känns så för Seawater är märkligt för bandet har ju ändå funnits i 30 år och diskografin är omfattande med över ett dussin studioalbum och än mer livealbum! Det borde inte ha varit så svårt att att hitta dem uppe i York i nordöstra hörnet av England. Nu när de ändå är på plats är det bara att lyssna på deras framträdande och blicka ut över de vidsträckta hederna under den stjärnklara natthimlen.

Mostly Autumn spelar en folktonad form av progressiv rock med lån av många beståndsdelar från Pink Floyd och några senare Neoprog-band. Den lättillgänglig musiken är mycket melodisk, men ändå energisk och äventyrlig nog att betraktas som spännande. Den sporadiska användningen av flöjt och fiol ger emellanåt en gåtfull atmosfär som i flera uttrycksfulla partier har outgrundliga inslag av keltisk påverkan.

Inte blir det mindre trolskt när den trogna gästartisten Troy Donockley (Nightwish) ansluter i de två första låtarna; Let’s Take A Walk och Why Do We Remember All The Rain. Kompositör och sångare i grunden, men drar sig inte heller för att hantera allehanda märkliga instrument. Allt ifrån irländsk säckpipa via getskinnspännda slagverksinstrument till kufiska mandoliner och faktiskt allt där emellan. Inte undra på att han sätter en viss prägel på utförandet.

Vi vaggas in i en drömliknande upplevelse under den inledande fasen av When We Ran. Det avbryts abrupt när stråkar och syntar tar oss tillbaks till verkligheten. Taktfast stämsång virvlar iväg till ett kraftfullt klimax. De fantasieggande elektroniska elementen i kombination med rejäla och tunga trummor ger beroendeframkallande ilningar. Den medryckande klappjakten ar inte slut förrän den vildsinta gitarren fångar in de gäckande skuggorna.

Den ljuva stämman från Olivia Sparnenn förseglar If Only For A Day i ett enda andetag. Musiken är precis så ljus och vacker som jag förväntade mig. Olivias röst är överväldigande och toner från det högre registret kommer i dagen samtidigt som det sparsmakade pianot lugnt och metodiskt strosar vidare i stilla mak. Den karismatiska energin tränger igenom hjärtat och lyser upp himlen som genom ett trollslag.

Sångaren och gitarristen Bryan Josh lägger sin beskyddande hand över My Home. En liten näpen historia där barndomsminnen ploppar upp i en jämn strid ström. Korta melodier hör till ovanligheterna i sådana här sammanhang, men tack vare äktheten i dess skepnad faller de utmärkande egenskaperna in under uttrycket less is more.

Avslutande titellåten reser sig som ett monument övar vad allt som progressiv musik står för. Hela konkarongen av naturkrafter släpps loss på en och samma gång vilket tar i anspråk nästan 20 minuter för att reda ut alla begreppen. Det finns t.o.m. utrymme för en sekvens av sjömansvisan What Shall We Do With The Drunken Sailor. Precis som om det skulle vara den mest självklara saken i världen.

Seawater är ett album drivet av instinkter som sträcker ut i hela 76 minuter vilket inte känns i närheten av så långt. Det finns tydliga höjdpunkter utspridda över hela skivan. Balansen mellan å ena sidan mörka stunder och avlägsna känslor och å andra sidan mänsklig värme och jordnära handlingskraft upprätthålls på ett föredömligt sätt. Det sveper ändå in en dimma av mystik runt bandet. Om du kan tränga igenom den så är din lycka gjord.

Thomas Claesson

The Dead And Living ”Damage” (Digitalt: Rexius Records / Vinyl: Black Cult Records)

Efter 2019 års kritikerrosade The Author’s Curse är värmländska The Dead And Living tillbaka. Den här gången med ep-skivan Damage vars fyra låtar har en speltid kring fyra minuter vardera vilket ger sisådär 16 minuters musikunderhållning. För underhållning är precis vad det är.

Det ligger i en recensents natur att jämföra artister med varandra men alltså… Jag gör det enkelt för mig och beskriver The Dead And Living på samma sätt som när jag skrev om The Author’s Curse; hård rock (observera mellanslaget) med en stark dragning åt det mörka hållet. Men allt är inte mörker. Den flitigt förekommande ljusa körsången gifter sig väl med de genomgående starka gothtongångarna och landar i något som kan liknas vid en sakral känsla.

Apropå sång har sångaren Martin ”Coroner” Gronert den här gången överlag riktat in sig på mörk pratsång som ofta viskas fram. På det sättet uppstår en smaskig kombination av mörker och ljus, när hans mörka stämma möter den ljusa körsången.

Titellåten Damage är ett klockrent exempel på det och den här typen av pampig goth med industriella inslag har en svårslagen förmåga att leta sig in i hörselgångarna – för att bli kvar där. Refrängen sitter som en gubbkeps på en förare som kör 70 km/tim på en 100 km/tim-väg.

Stilpoäng delas ut för stoppet i slutet av låten. Allt blir nästan helt tyst och sedan – bom! – slår refrängen till med full kraft hela vägen in i mål.

Även Demons Till I’m Dead bygger bo i skallen och även här är det refrängen som är det starkaste vapnet; den går bara bara inte att motstå och jag går all in.

Textmässigt är det stort fokus på tankar om rymden och jorden sedd utifrån och att lyssna på musik har nog aldrig tidigare varit så ”filmiskt” som på Damage.

Jag tänker att om David Bowie (vila i frid) hade varit gothrockare år 2025 så är det inte svårt att tänka sig att det är ungefär i det här ljudlandskapet som hans farkost hade landat.

Det är komplext och luftigt på samma gång och med stor närvarokänsla varenda sekund. Som lyssnare känner jag mig delaktig i en rymdmässa av något slag, under ledning av ”Coroner”, och det är verkligen inte illa pinkat av värmlänningarna.

Minus? Det är väl att de fyra låtarna är väldigt nära besläktade vilket i och för sig även kan vändas till en fördel; more is more. Om något är bra är väl det bästa att få mer av samma vara, som Yngwie Malmsteen skulle säga.

Faktum är ju också att som så ofta med musik visar sig små detaljer som bryter mönstret vid upprepad lyssning. Som till exempel ovan nämnda stopp i titellåten.

Den stora frågan är nu om nästa skiva kommer att fortsätta på den här inslagna linjen eller om det blir mer av rivigt rockiga elgitarrer eller något mitt emellan. Känner jag The Dead And Living rätt kan det till och med bli något helt annat…

Magnus Bergström

Patterson Hood ”Exploding Trees & Airplane Screams” (Ato/Border)

Om jag nämner Drive By Truckers så kanske du känner igen namnet Patterson Hood som en medlem i denna rotrockgrupp från södra USA. Han har spelat in och givit ut några soloalbum tidigare som inte har satt några större avtryck i skivhyllan.
Det har däremot Drive By Truckers som är ett band med bra låtar och ett stort socialt patos.

På nya albumet känner man igen hans röst från första minuten i låten Exploding Trees. Lite gäll och pressad men på ett uttrycksfullt sätt.
På flera av låtarna bjuder han in kvinnliga duettpartners som Lydia Lovless i Wearwolf And The Girl och Waxahatchee i The Forks Of Cypress. Det tackar jag för eftersom jag har en förkärlek till just duetter i balladform.

Stora delar av albumet är mycket snyggt orkestrerat med stråkar, electronica i drivor och lågmält blås.
Denna typ av produktion som ligger miltal ifrån Drive By Truckers lite grovhuggna rockmusik passar Petterson Hood förvånandsvärt bra.
Tyvärr har jag inte i denna stund tillgång till hans texter som brukar vara en spark i baken på det amerikanska samhället. Vilket verkligen behövs idag.

Bengt Berglind

Dirkschneider ”Balls To The Wall Reloaded” (Reigning Phoenix/Playground)

Vi skriver 2025 och Udo Dirkschneider med manskap tycker att Accept-klassikerskivan Balls To The Wall (1983) ska firas i form av en nyinspelning.

Rimligt om vi tänker på att bandet Dirkschneider – ej att förväxla med bandet U.D.O. – framfört och kommer att framföra skivan i sin helhet på turné. Det är dessutom ett faktum att vi som för stunden befinner oss på jordklotet behöver ta alla chanser som erbjuds att fira vad det än må vara. Men ändå…

Knorren som erbjuds är att Udo har olika duettpartners i varje låt och då får vi ju faktiskt mer eller mindre nya tolkningar av låtklassikerna. Det gör att ett par av dom får lite av ett nytt liv medan ett par andra bara ger en jaha-känsla.

Först ut är förstås titellåten i vilken jag gillar de små gitarrsolodetaljerna som är nya men givetvis är större delen av ursprungssolot kvar. Joakim Brodén (Sabaton) som duettpartner till Udo gör det okej, men nog trodde jag att han skulle ta i mer för kung och fosterland när han fick chansen att leva ut sina innersta heavy metal-drömmar.

Fight It Back får lite av ett nytt liv när Mille Petrozza (Kreator) och Udo skrikduellerar. Det är sannerligen inte skönsång på menyn men jag tycker att låten överraskar positivt tack vare att det är lite skit under naglarna, så att säga.

Diamanten på skivan är Losing More Than You’ve Ever Had med en briljant Michael Kiske (Helloween) i strålkastarljuset. Tysk heavy metal i klassisk stil blir inte bättre än så här. Observera förresten ”synttrummorna” som hörs lite smått i bakgrunden; en skön passning till 1980-talet.
Love Child tycker jag personligen är en av de svagaste låtarna men här blir den istället ett utropstecken när Ylva Eriksson (Brothers Of Metal) tar i så att det knakar och visar vilka finfina röstresurser hon förfogar över.

Som vanligt när hårdrocksdrottningen Doro Pesch är i farten hörs det tydligt att hon älskar heavy metal över allt annat. När duon tar ton i Winter Dreams blundar jag och vips ser jag för mitt inre en leende Doro som lyser ikapp med vintersolen, samtidigt som Udo står bredvid och småmyser med antydan till ett leende på läpparna.

Kommer jag att återvända till Balls To The Wall Reloaded? Kanske en och annan gång för enstaka låtar, men att lyssna från början till slut lär knappast inträffa igen. Det finns liksom ingen anledning att välja den förvisso småcharmiga hyllningen före originalet, för inget kan slå den äkta varan.

Magnus Bergström

Pattern-Seeking Animals ”Friend Of All Creatures” (Giant Electric Pea)

Under de senaste åren har Pattern-Seeking Animals dykt upp som en lugnande faktor i en kaosartad värld. Ensemblen har nämligen ingen brist på inspiration eftersom ”Friend Of All Creatures” redan är deras femte album på sex år. Just därför har den Los Angeles-baserade kvartetten varit en av proggscenens mest produktiva och väl mottagna akter. Bandet är uppkallat efter ett citat om mänskligt beteende från vetenskapshistorikern Michael Shermer.

För knappt två år sedan introducerade jag Pattern-Seeking Animals för den stora allmänheten med det formidabla albumet ”Spooky Action At A Distance”. Det finns ingenting som talar emot att den trenden bryts för i år tar de ännu ett stort steg framåt. Återigen får du vad du kan förvänta dig av detta band: professionellt spelad melodisk progg; varierande, lättillgänglig med genomgående ljuvliga passager och vackert utarbetade arrangemang.

Kvalitets- och stilmässigt ligger alla bitarna på plats. Precis som ett fastlimmat pussel. ”Friend Of All Creatures” bevisar hur långt det går att komma under en kort tidsperiod när nu ändå stjärnbilden är fördelaktig. Med ett nytt skivbolag i ryggen och ett helt nytt förhållningssätt till albumomslag är det därför höljt bortom allt tvivel att den nya utgåvan är självsäker, utforskande och känslomässigt någonstans där eufori lär finnas.

Future Perfect World bryter tystnaden med ett väl tilltaget klaviaturintro som böljar fram och åter innan Ted Leonard omsorgsfullt börjar sjunga om att gå igenom livet in i framtiden. Den lyriska komplexiteten balanseras stämningsfullt med omtänksamma variationer som glider sömlöst från en känslighet till en annan. Det bevisar om inte annat att det aldrig går att skygga för en episk låt.

Harpa och tvärflöjt banar stilfullt väg för Down The Darkest Road. Musiken exemplifierar aktsamheten och orkeslösheten i att gå en konstigt obehaglig väg. Mystiken ligger tät när gästartisten Eliza James omsider drar stråken över sin bedårande fiol. Till det sentimentala upplägget bidrar även de vackert diskreta klangfärgerna med skiktad sång vilket ändå ger ett visst ljus i den annars så mörkt melankoliska utformningen.

En mäktig Kansas-känsla smyger sig in i In My Dying Days och fastnar abrupt i medvetandet. Den insisterande rytmiska takten med kombinationen av fiol och gitarr ger ytterligare en dimension. Lägg därtill ett hett gitarrsolo och en svängom på orgeln, men över allt annat skapas det verkliga intresset av fiolvävningen som går in och ut ur ramarna. Så känns det när det ljuva 70-talet rätt och slätt möter nyskapande värden i en helig allians.

Syntar och piano sätter upp de virvlande öppningstakterna i The Seventh Sleeper. Ackordförloppet som framförs är hjärtskärande vackert, vilket ger en återspegling av låtens sinnesstämning som förkroppsligas i sångtexten. Känslan av längtan är påtaglig i de slingrande musikaliska tonföljderna, medan förvirring och bävan utmärks av växlande taktbyten. Albumet avslutas med Words of Love Evermore. Melodin är starkt engagerande i sin struktur av graciösa, porlande toner. Blickfånget i låten skiftar ständigt. Från tangenter till gitarr, ljus till mörk, öm till envis, vokal till instrumental.

”Friend Of All Creatures” är ett magnifikt album fullt av spännande scenarion. Kompositören och multiinstrumentalisten John Boegehold har med sin kvartett än en gång gett lyssnaren full valuta med en samling doser av mångfacetterade harmonier. Lyriken må vara lite mer impressionistisk den här gången, men den tjänar bara till att tränga djupare in i den progressiva världen. Ju mer tid du tillbringar i albumets sällskap desto större är chansen att det kan sluta som ett av dina finaste musikaliska ögonblick.

Thomas Claesson

Rose City Band ”Sol Y Sombra” (Thrill Jocke/Border)

Pedal steel guitar är ett instrument som mer och mer använts i dagens populärmusik. De första liknande tonerna från detta instrument var då det kallades lite slarvigt för Hawaiigitarr. Inom countrymusiken har denna gitarr funnits med i många år och sammanhang.

Idag kan man höra tonerna från pedal steel guitar i både jazz och pop.  Även om Ripley Johnson är både gitarrist, kompositör och sångare på Sol Y Sombra så är det Berry Walkers steel gitarrspel som till stor del omfamnar och färgar detta album.

Soundet på albumet kan beskrivas som poppig varmt soligt, mjukt och böljande. Inga skarpa kanter någonstans. Ripley Johnsons sång och förmodligen även gitarrspel är lätt filtrerat. Ibland känner man igen tempo och rytmer från till exempel Mark Knopfler eller JJ Cale.

Det kan vara lätt att låta musiken på Sol Y Sombra bara glida förbi. Men det är den för skön och läcker för. Tar man sig tid så är det ett väl sammansatt musikprojekt som förundrar och underhåller i all sin genialiska enkelhet.    

Bengt Berglind

Jonathan Hultén ”Eyes of the living night” (Kscope/Border)

Den karismatiske Jonathan Hultén, fd gitarrist, låtskrivare och extraordinär kreativ motor från hyllade svenska/värmländska metalbandet Tribulation med Arvika-rötter debuterade vårvintern 2021 med sin första soloplatta ”Chants from another place” och lämnade samtidigt sitt tidigare band. Jag gav skivan betyget fyra och skrev så här om Hulténs fortsatta karriär: ”skall bli spännande att följa”. Nu nästan fyra år senare kommer andra plattan ”Eyes of the living night”.

Den dragning åt folkmusik, progg, visor och akustiska toner i Nick Drakes anda som fanns på första albumet har nu utvecklats åt ett än mer suggestivt elektroniskt håll med påtaglig esoterisk och närmast hypnotisk känsla. En neogoth-estetik genomsyrar också det Hultén gör och har kanske blivit än mer tydlig med tiden. Resultatet är hursomhaver lysande och Hultén lever mer än väl upp till de löftesrika förväntningar som tändes med debuten.

Sedan debuten har Hultén också börjat bygga en hängiven fanskara både i Europa och USA och agerat förband till flertalet kända internationella akter som exempelvis The Cult och Myrkur. Nu närmast stundar en turné med brittiska kultbandet Uncle Acid and the Deadbeats. Så det rör på sig. Och med ett så fantastiskt nytt album i bagaget, som ”Eyes of the living night” är, så kommer nog intresset inte heller att minska.

Jag förutspår en lång framgångsrik musikalisk bana för Hultén. Man får hoppas det. Vid sidan av musiken har Hultén ett högkvalitativt och smakfullt konstnärskap med bildskapande – något som också inte minst utnyttjas i design, animationer och illustrationer till skivorna och musikvideos. Det finns ett helhetstänk och en konceptuell struktur som sticker ut i Hulténs artisteri. Hultén är med detta i nuläget Sveriges intressantaste musikartist, i mitt tycke. Och han är värd framgång.

Låtarna då? Jag får gåshud av att lyssna på den här skivan, vilket jag i princip annars aldrig får längre när jag hör ny musik. Med sådan är musikmagin på detta album – den gör det en riktigt bra skiva skall göra. Det här är en blivande klassiker, i någon slags mening. Ett magnifikt andra album, helt enkelt! Låtsnickeri, ljudbild och ja hela produktionen – allt är utsökt genomfört. Det där andra albumet som det ofta sägs vara så svårt att få till. Men det märks inte här.

Lyssna på: ”Afterlife” och ”Dawn”.

Henric Ahlgren

Dream Theater ”Parasomnia” (Inside Out)

Låt mig börja med ”den stora elefanten i rummet”, som sångaren James LaBrie sade till oss i publiken när Dream Theater gjorde ett nedslag i Stockholm på sin framgångsrika 40-årsjubileumsturné. Han menade förstås det faktum att originaltrummisen Mike Portnoy åter sitter på trumpallen.

I mångas ögon/öron är han ”den rätta” och att allt automatiskt blir bättre i och med det. Jag vill påstå att utöver några extra pukrullningar och att trummorna får ta lite mer plats i ljudlandskapet, så är inte skillnaden mot ”ersättaren” Mike Mangini särskilt stor.

Parasomnia är ingen temaskiva rakt igenom men har sömnproblem som tema i flera av låtarna. Till exempel i första singeln Night Terror; ett skolboksexempel på en typisk Dream Theater-låt som innehåller alla deras kännetecken. Något som gäller både bandet som helhet liksom individuellt och det resulterar i en svåremotståndlig progressiv metal-godbit.

Nämnde jag att även föregående intro In The Arms Of Morpheus också låter typiskt Dream Theater? Alltså stämningshöjande som sig bör.

Det sköna är att det i båda fallen inte känns som ett idisslande av samma gamla vanliga låtidéer. Istället är det en skön känsla av att allt är som det ska vara som sköljer över mig. Gott så.

Tredje singeln Midnight Messiah är blytung i verserna och ultrasnabb i refrängerna. Ett grepp som funkar utmärkt och refrängen sätter sig direkt.

James LaBrie är överallt i låten och leverar med besked i en låt som bjuder på vokalrobatik med olika känslo- och tonlägen.

Det är också James röst som är en av två ingredienser som lyfter halvballaden Bend The Clock. Ett skolboksexempel på hur en oefterhärmlig röst kan lyfta en låt som liknar övrigt i låtkatalogen i just den kategorin.

Men frågan är om det inte är John Petrucci och hans själfulla sologitarrspel som är kronan på verket. Jag tvivlar på att någon kan få en gitarr att ”gråta” som han. Inte ett öga är torrt…

Lika väntat som det var med en programförklaring i inledningen är det att Parasomnia avslutas med en koloss till låt. Näst intill 20 minuter av det bästa som erbjuds i genren och både gamla som nytillkomna fans lär unisont nicka gillande med stora leenden på läpparna.

I ärlighetens namn var min spontana känsla efter ett par lyssningar att betyget skulle landa på en trea, men snacka om att vi har att göra med en klassisk växer för varje lyssning-skiva. Betyget är nu hastigt och lustigt närmare en höjning än en sänkning.

Oavsett fullt ställ i stereohögtalare eller i hörlurar finns det massor av musikgodis att kittla hörselgångarna med och Dream Theaters 16:e studioalster är helt enkelt en väldigt bra skiva av ett band som år efter år spelar i en egen liga.

Magnus Bergström